“I started to say something optimistic but sensed that I ran the risk of being presumptuous; a man who has no lice on him is not in a very good position to minimize the disagreeableness of lice if he is talking to a man who is crawling with them…” 

Jag läser Up in the Old Hotel just nu, en samlingsvolym med texter av Joseph Mitchell, en författare/journalist som jag varken hört talas om eller läst något av tidigare. Mitchell flyttade till New York från North Carolina år 1929, tillbringade åtta år på olika lokaltidningar och började sedan jobba på the New Yorker, där han blev kvar under resten av sin karriär. Jag tycker så mycket om den här boken, för att Joseph Mitchell skriver så precist och liksom opretentiöst och för människorna och platserna han berättar om, men mer om det senare. 

En av personerna som Joseph Mitchell berättar om är Joe Gould, en luggsliten figur, oftast hemlös och utfattig, som drar runt i New Yorks likaledes luggslitna kvarter mellan 1916 och 1952. Om Gould finns mycket att säga, men det viktigaste med honom, det som nog kan sägas definierar honom, är att han tillbringar en stor del av sin tid med att arbeta på “a formless, rather mysterious book that he calls The Oral History or Our Time,” ett verk bestående av konversationer och företeelser som han har hört eller sett under sina vandringar längs New Yorks gator och som han anser vara betydelsefulla att bevara för eftervärlden. För Mitchell berättar Gould att boken redan är 11 gånger så lång som bibeln och att den är långt ifrån färdig. Gould är förvissad om att han skriver på ett storverk, ett slags Böckernas bok, och han oroar sig mycket över att han inte ska hinna skriva klart den innan han dör.

Det vill säga, så tror man att det är efter att ha läst Mitchells första text om Joe Gould, som publicerades i The New Yorker den 12 december 1942, med titeln Professor Sea Gull.

Drygt tjugo år senare, 19 september 1964, publicerar Joseph Mitchell en ny text om Joe Gould. Då har Gould varit död i sju år och vänner, bekanta och förläggare har förgäves letat efter de 100-tals anteckningsböcker som Gould använde för att skriva ned The Oral History och som han påstod sig förvara på olika platser i och utanför New York. Den nya texten heter Joe Gould´s Secret och hemligheten (som uppenbarade sig för Mitchell ganska snart efter publiceringen av den första texten, men som han valde att hålla för sig själv i 20 år) visar sig vara den att The Oral History or Our Time, så som Gould beskrivit den, inte existerar. Det finns inga hundratals skrivböcker, det finns bara typ fjorton och alla dessa består av olika versioner av några få berättelser, om och om och om igen.  En handlar om hans fars död, en annan om hans mors död, en tredje om tomater och en fjärde text om hur han en gång genomförde ett forskningsuppdrag i North Dakota som gick ut på att mäta omfånget på olika indianstammars huvuden. Olika varianter på dessa fyra berättelser, om och om och om igen.

Jag läste båda texterna om Joe Gould och tänkte OMG, det där är ju jag. Alla de där oavslutade texterna, bokutkasten, som jag har i min dator är min alldeles egna Oral History! Jag hyser ingen ambition om att skriva en världsklassiker, men själva grejen, den att tro att man skriver, intala sig att man skriver, tala om för andra att man skriver och så skriver man egentligen inte mycket alls och det man skriver är mest bara olika versioner av samma sak, det är ju jag. Boken om Los Angeles, boken om svenskar i södra Kalifornien, boken om en annan grej och boken om ytterligare en annan grej…allt det där är min Oral History som jag inte förmår att ta itu med på allvar och inte förmår göra färdigt. Hela den här j-a bloggen är ett bevis på min oförmåga. “A book about LA.” Ha.

Min arbetsordning är denna: Få en idé eller återkomma till en gammal idé, börja skriva, älska hela projektet, skriva lite till, börja tvivla, sluta skriva, överge projektet. Få en idé eller återkomma till en gammal idé, börja skriva…och så vidare i all evigheters evighet. Min oförmåga att färdigställa en text, lång eller kort, är monumental. Såvida det inte finns en deadline och någon som väntar på att jobbet ska bli klart, men det är ju en helt annan grej som inträffar alldeles för sällan för att det ska bli någon rutin i det hela. Det räknas inte.

Jag tänker att därför är det en god idé att skriva här, vare sig jag vill eller inte. Jag behöver träna på att skriva klart. Kort eller långt spelar ingen roll och kvalitet är sekundärt. Det behöver bara bli klart. Och det är den här texten nu. Seger!