Det är varmt i södra Kalifornien just nu, uppemot 35 grader har det varit de senaste dagarna och vi tillbringar så mycket tid vi bara kan på stranden.

Dels förstås för att mina pojkar och jag älskar att vara där, dels för att vår a/c har kraschat och vårt lilla hus blir outhärdligt varmt framåt eftermiddagen och ingen orkar vara där förrän det börjar svalna någon gång efter fem.

Så vi åker till stranden och varje dag packar jag ner skrivboken och böckerna jag behöver läsa och tänker att idag ska det produceras.

När vi kommer hem packar jag upp allt det oskrivna och olästa och konstaterar att det inte blev så mycket gjort den här dagen heller.

Det är någonting med havet, det gör mig närmast apatisk, på ett behagligt och obekymrat sätt.

Jag tar fram böckerna, men sedan sitter jag mest och tittar på när ungarna boogie boardar långt där ute, ser hur de ligger där och plaskar och väntar in den rätta vågen och hör hur de skriker “Yeeeaaah” när de tar den i precis rätt ögonblick och glider nästan ända in till stranden som små lyckliga måsar.

Ibland är jag också där ute och det finns nästan ingenting som är roligare än att boogie boarda med en tio-åring som är så nöjd över att han kan det här mycket bättre än jag och får lära mig en massa saker som jag behöver veta för att glida i alla fall nästan lika långt som han.

I morgon ska det bli 37 grader, jag packar handdukar och böcker. I morgon ska det produceras.