13
Jan
2016
0

Plantera en blomma, få ryggskott

play-me-im-yours

Det visade sig att det inte var så klokt att rensa ogräs igår, inte med min rygg som varit i dåligt skick sedan vår svenska julmarknad i mitten av december, när jag bar julgranar och kartonger en hel dag och inte tänkte på att böja-på-benen-inte-på-ryggen en enda gång.

Ryggen klappade ihop helt enkelt, mitt i ett spadtag, och idag har jag inte gjort många knop. Jag kan stå upp (i nödfall) och ligga ner (helst) och ingenting däremellan. Kanske är det ryggskott, jag vet inte, jag har aldrig haft det förut och jag inbillar mig att det gör ännu mer ont, sådär så man går dubbelvikt och kvider av smärta hela tiden. Så illa är det inte, men rätt så illa ändå och ännu värre sedan ett par timmar tillbaka när jag hade lite för bråttom att lägga mig ner i soffan för att titta på President Obamas tal och hamnade snett, då kved jag ganska rejält.

Talet då? Ja, “This hopey changey thing is definitely working for me” twittrade författaren Anne Lamott och det gjorde det för mig med en liten stund, tills ryggen och verkligheten, den senare i form av någon korkad tweet, förmodligen Donald Trumps, fick mig på andra tankar.

Nu ligger jag på rygg i sängen och skriver och det kan jag göra enbart för att jag har en ny, superlätt dator som jag älskar över allt annat i världen, näst efter mina barn förstås. Jag bär med mig datorn nästan överallt och den här lilla juvelen har förlängt livslängden på mina axlar med minst fyra år redan och jag har bara haft den i några månader. Härnäst blåbärste och några starka piller, sedan får det vara slut på den här ömkliga dagen.

11
Jan
2016
0

Plantera en blomma, skriva en bok

Måndag morgon, jullovet är över och vardagen börjar igen, skrivandet börjar igen. Eller nej förresten, who am I kidding? Jag har inte skrivit nånting, inte en enda rad, jag har har rensat ogräs och planterat nya blommor hela förmiddagen och om inte ryggen pajat så jag hade gjort det fortfarande.

De här dagarna, de första efter jullov och sommarlov, är de mest motsägelsefulla dagarna av alla. Jag ser så fram emot dem, ser fram emot att få börja jobba på allvar igen, ostört, inga familjemedlemmar som dräller runt i mitt arbetsrum (aka vardagsrummet) och pratar och frågar och vill hitta på en massa saker.

Samtidigt, all den här tiden, vad ska jag göra av den? Vad ska jag börja med, vilken idé ska jag ta mig an först? De är så många, de virvlar runt som glada fjärilar ovanför mitt huvud och det är så härligt att betrakta dem på avstånd, lägga till ännu fler och se fram emot att börja jobba med dem.

Men att se fram emot att ta mig an dem är en sak, att verkligen göra det en helt annan. I praktiken är det så oändligt svårt att dra ner en av de där fjärilarna i datorn och sätta igång. Att välja en idé innebär att alla andra måste vänta och att börja skriva innebär att allting liksom stannar till. Tiden och texten går så långsamt framåt och jag är så dålig på det; jag blir rastlös och otålig, jag vill se resultat nu, jag vill ta mig an nästa idé i morgon, senast, helst bara lite senare idag.

Rastlösheten är värst de första dagarna efter en ledighet, när det varit fullt upp med ungar och hockey och inte många lediga minuter, men den går aldrig riktigt över. Ibland går den att hantera, ibland funkar det inte alls. Det enda jag lärt mig är att när den är som värst är det bättre att gå ut och plantera blommor/gå ut med hunden/baka bröd än att jaga imaginära insekter framför datorn.

I förmiddags blev det trädgården och nu minsann har jag skrivit en text. Inte lång, men i alla fall, det är ord på papper, det är en början. Nu ska jag bara fånga en av de där fjärilarna också.

11
Jan
2016
0

Los Angeles och litteraturen

Writing_LosAngeles_300En bok som jag återkommer till med jämna mellanrum är antologin Writing Los Angeles: A Literary Anthology (2002). David Ulin är redaktör för knappt 900 sidor noveller, reportage, dikter och utdrag ur längre texter som alla handlar om Los Angeles på ett eller annat sätt – en suverän introduktion till den här stan och allt det som skrivits om/i den.

Ett vanligt förekommande tema i boken är undergång och dystopi och ingen gör det bättre än Truman Capote i en kort novell som heter “Hollywood,” och som ursprungligen publicerades i boken Local Color, en novellsamling från 1950.

Det är berättelsen om Los Angeles som så ofta återkommer, den där författaren/besökaren vandrar runt i något som hen för sitt liv inte kan förstå, inte relatera till och inte hyser någon som helst sympati för.

Kaos, ytlighet, alieantion, naivt lycksökeri, vulgär nyrikedom, ignorans, infantilitet, ungdomsdyrkan – you name it, Capote has it covered. På ett snyggt sätt förstås.

Från den unga, naiva Nelly som Capote möter redan på planet och som är på väg till Los Angeles för att förverkliga sina drömmar men som inte har någonstans att bo och ber taxin släppa av henne “mitt i Hollywood”, via köp av extraordinärt stora och vackra äpplen som naturligtvis visar sig vara av plast, till ett sorgligt fejkat julfirande i en obehagligt barnlös stad, och till sist till besöket hon den gamle mannen i trädgården som tillbringar sin sista tid i ett meningslöst, halvsovande tillstånd, vaggad till ro av den kaliforniska solen och vinden.

Old people love California; they close their eyes, and the wind through the winter flowers says sleep, the sea says sleep: it is a preview of heaven. From daybreak to dark A’s father follows the sun around his garden, and on rainy days he whiles away the time by making bracelets of beer-bottle caps. He gave each of us one of these bracelets, and in a voice that hardly carried through the honeyed, blowing air, said, “A Merry Christmas, children.”

Den där berättelsen om Los Angeles som en freak show, som ett besök i ett annat, lite sorgligare, universum, oh my god, det här är bara början.

10
Jan
2016
0

Mindre Jag i år

YMCA_About_youJag har läst det på lite olika håll de senaste dagarna, olika varianter av samma budskap: “Let this year be about You” eller liknande, kompletterad med bild på harmonisk kvinna (alltid kvinna) som ser ut att ha levt efter det mottot sedan 3-årsåldern.

Men alltså, om det är något nyårslöfte jag vill avge för 2016 så är det detta enda: “Enough About Me Already.”

Jag är så trött på mig själv, det har varit så mycket “jag” så länge nu, i flera år känns det som. Dessvärre inte på det där härliga, bra sättet, så att jag prioriterat hälsosam mat och motion och smoothies baserade på 10 olika sorters gräs och egentid och allt annat ljuvligt som ingår i “About You”-konceptet.

Tränat har jag gjort, det gör jag alltid (mer eller mindre), men i övrigt har det inte varit så mycket hälsosamt över min “jag”-fas. Mest har det varit fullständig stress och ältanden av frågor av typen “Vad ska jag göra av mitt liv?”, “Vad kan jag?”, Vad vill jag?” och “Vem är jag?”.

Jag är så oändligt trött på det och jag har, tror jag, äntligen insett att jag inte förmår fundera mig fram till svar på alla de där frågorna. Andra kanske kan det, men jag kan det inte, jag har usel självkännedom och ändrar uppfattning från timme till timme om både mig själv och världen runtomkring.

Så häromdagen bestämde jag att den här töntiga 40-årskrisen eller vad det nu är jag lidit av, får vara över. Alltså. No more ältande. Bra. Slut med det. Härligt!

Mindre Jag det här året alltså, att ersättas med något mer konstruktivt, jag vet inte riktigt vad ännu. Bara Gör Så Ger Det Sig kanske skulle funka. Jag ska prova det. Mindre Jag, mera Gör i år alltså. Inte så mycket tänk. Ja, så får det bli. Gott Nytt År dårå.

5
Jan
2016
0

The twilight zone

Vi kom hem från Indien för några dagar sedan. Tidsskillnaden är 13.5 timmar och det är inte att leka med; våra vanliga jetlagrutiner funkar inte alls, trots att färdriktningen varit densamma och 4.5 timmar extra (jämfört med Sverige alltså) inte borde vara så mycket att orda om.

Istället för det väl beprövade somna tidigt/vakna tidigt sitter vi uppe hela nätterna, konstant hungriga, och tittar på gamla avsnitt av Parks & Rec och Sherlock Holmes. Vi slocknar framåt sex-tiden på morgonen, sover som små grävlingar hela dagen och så börjar vi om igen, sent på eftermiddagen.

Det är ganska skönt att befinna sig i den där jetlagbubblan, men rätt vad det är kommer vardagen och drämmer till en i huvudet och då är det inte roligt alls. Vi har några dagar till på oss, sedan är det hockeyhelg, sedan börjar skolan och tills dess måste det här otympliga skeppet ha vänt.

Dagens lästips: Andreas Ekströms text, Drömmen om den nya tidningen. Om medieklimatet, föraktet mot journalister och – i sann Ekströmsk konstruktiv anda – vad som kan göras åt det.

10
Nov
2015
0

“George clings only to Now”

Det här är alldeles otroligt roligt – att lära mig använda InDesign för att göra en papperstidning. Den bubblan befinner jag mig i just nu, jag sitter hukad framför datorn timme ut och timme in och omväxlande svär och jublar och blir så glad varje gång någon liten detalj faller på plats.

I morgon måste jag lämna skrivbordet för att göra en intervju, vilket känns lite konstigt efter ett par veckor med knappt några möten alls. Jag blir lätt folkskygg när jag varit ensam ett tag, tänker att jag har det ju så bra här hemma med min hund och mina böcker och min eftermiddagssol, vad jobbigt att gå ut.

Men det kommer att bli bra, jag ska träffa en intressant och mycket sympatisk person som jag har försökt få till en träff med hela hösten och för allra första gången ska jag jobba tillsammans med en professionell fotograf och det är hur spännande som helst.

Och apropå InDesign, det här citatet flimrar allt som oftast förbi i mitt huvud när jag känner mig eh över det faktum att jag lär mig saker först nu som jag önskar att jag hade lärt mig för 20 år sedan. Samt att 20-åringar redan kan det som jag håller på att lära mig nu.

Damn the future. Let Kenny and the kids have it. Let Charley keep the past. George clings only to Now.

“George clings only to Now”. Från A Single man, av Christopher Isherwood. Älskar det.

25
Oct
2015
0

Så mycket att göra, så lite tid

Building_5K

Grejer som jag hade velat göra idag, men inte gjorde:

För det första, springa Homeboy Industries 5K-lopp. Men det började redan kl. 8 och då hade jag precis gått och lagt mig igen efter att ha suttit upp hela natten i ett maniskt jetlagrus. Jag gör inga större ansträngningar för att få ordning på mina sovtider och det går väl an just nu, men i början på nästa vecka har jag tre morgonmöten som inte alls passar ihop med min nuvarande dygnsrytm. Jag får jobba på det, men nu är klockan fyra och jag har varit vaken sedan ett, så jag ska jobba på det i morgon natt.

6th_street_bridge_color

För det andra, vara med på tack-och-farvälpartyt för 6th Street Bridge, som snart ska rivas och ge plats för en ny, modern bro, en som matchar det nya, moderna Downtown på ett snyggare sätt får man förmoda. Det pågick mellan 14 och 22 idag, så jag hade mycket väl kunnat åka dit efter minnesstunden för Bertil Ohlsson på Svenska kyrkan i San Pedro, den slutade redan vid fem-tiden. Men då var jag trött och hungrig och kände inte alls för att åka till Downtown i mörkret och hitta parkering och trängas i folksamlingar, så jag åkte hem. Hela övriga familjen var ute på egna äventyr, så Luna blev glad när jag dök upp och till middag åt jag rester och tittade på Louis C.K och var lite irriterad över att jag inte åkte iväg, men mest var det skönt att vara hemma.

24
Oct
2015
0

Hemma igen

Molly_maja_oktoberbad

Hemma igen, efter två veckors hösthäng i Sverige.

Jag har pysslat om mina föräldrar, träffat kära vänner och gått långa skogspromenader med min brors glada hundar. Jag har knappt lagat någon mat, bara kört lite bil och utväxlat enstaka textmeddelanden med mina barn av typen “jag saknar dig/er, hur har ni det/hoppas allt är bra”.

Jag är med andra ord hyfsat utvilad just nu. Och lugn, och full av tillförsikt och jobblust, som alltid när jag lämnat över hela vardagskaoset till Jeff och varit iväg på egen hand.

Det där lugnet brukar inte hålla i sig så länge. Igår eftermiddag när vi kom iväg sent och det tog nästan två timmar att köra till hockeyträningen kände jag mig inte det minsta lugn, bara trött och grinig och trafikhatisk.

Men nu har jag sovit och njutit av ännu en tidig jetlagmorgon (jag älskar jetlag, somna kl. 21, vakna kl. 3, så vill jag alltid leva) och nu känns det helt okej igen. Lugnet har återvänt, tills vidare.

12
Oct
2015
0

Bakom skrivbordet

FatherG_office

“Fota inte personer sittandes bakom deras skrivbord, det blir garanterat tråkiga bilder.”

Ett gott råd från erfarna fotografer, men det här fotot av Father Gregory Boyle är ändå ett av mina favoriter, med skrivbord och allt.

Dels för att jag hade sån tur som alls fick träffa honom och ta några bilder. Jag var på Homeboy Industries för att intervjua andra personer, han skulle inte ens vara där den dagen, men som en oväntad bonus fick jag en pratstund och några bilder med honom också.

Dels också för att den där skrivbordsbilden säger så mycket om Father Boyle och hans sätt att liksom placera sig mitt i smeten. I slutet av 1980-talet cyklade han runt bland rivaliserande gäng i Boyle Heights för att få stopp på våldet; idag ligger hans arbetsrum mitt i entréhallen till Homeboy Industries. När han är där (han reser mycket, har ett talarschema som är fullbokat ett år i förväg) står de stora glasdörrarna på vid gavel, folk kommer och går hela tiden och väggarna i rummet är täckta av foton på människor som har fått ett nytt hem och ett nytt liv tack vare Homeboys Indstries.

En fantastisk människa denna Gregory Boyle och bra på bild blir han också, där han sitter vid sitt skrivbord.

11
Oct
2015
0

Hej Sverige

Idag börjar två veckors singelresa, yay! Hela familjen åker alltid till Sverige på somrarna men de sista åren, ända sedan mina föräldrar börjat bli lite skraltiga, har jag åkt hem en sväng på egen hand också. För att hänga med dem medan jag fortfarande kan, och för att det känns bättre att åka tillbaka till USA på sensommaren när jag vet att jag kommer tillbaka om bara några månader. Det är svårt att säga till en älskad 80-åring med ganska långt gången Alzheimer att “Vi ses om ett år.”

Vanligtvis brukar jag åka någon gång i december/januari, men i år ska vi iväg på en annan familjeresa över jul och därför blev det på detta viset. Det är första gången på evigheters evigheter som jag åker hem vid den här tiden på året och det ska bli alldeles ljuvligt. Jag föreställer mig kyliga och soliga höstdagar med rimfrost och fallna löv, långt borta från en värmebölja som aldrig tar slut och en A/C som kraschat en gång för alla.

Kanske har det börjat snöa, det vore ännu ljuvligare. Jag tyckte jag såg någon fb-bild på snö i Kiruna, men jag minns kanske fel där också. Dessutom behöver inte snöväder i Kiruna betyda snöväder i Gällivare; tio mil i nord-sydlig riktning gör mycket i den delen av världen.

Jag tänkte inte köpa några böcker på flygplatsen den här gången, men så sprang jag förbi den nya Book Soup-filialen som finns där sedan man byggde om och jag tänkte att de har säkert några hyllor med L.A.-litteratur så jag kunde inte låta bli att stanna till.

Bland guideböcker, tunga fotoböcker och James Ellroy hittade jag  “A single man” av Christopher Isherwood, och “The kid stays in the picture” av Robert Evans och nu vill jag gärna läsa båda två, men jag vill också se fem filmer på raken och skriva lite grann. Jag tycker om att flyga själv (när det inte är turbulens och jag får dödsångest och tänker på mina barn och på hur många gånger jag måste flyga fram och tillbaka över Atlanten i mitt liv), gillar den där känslan av att ha klivit ur mitt vanliga liv och ha sexton timmars tid som liksom inte räknas. En slags tidsbonus helt enkelt, som jag försöker utnyttja till max. Att jag egentligen förlorar tid när jag åker åt det här hållet, det bryr sig känslan inte om.