11
Oct
2015
0

Hej Sverige

Idag börjar två veckors singelresa, yay! Hela familjen åker alltid till Sverige på somrarna men de sista åren, ända sedan mina föräldrar börjat bli lite skraltiga, har jag åkt hem en sväng på egen hand också. För att hänga med dem medan jag fortfarande kan, och för att det känns bättre att åka tillbaka till USA på sensommaren när jag vet att jag kommer tillbaka om bara några månader. Det är svårt att säga till en älskad 80-åring med ganska långt gången Alzheimer att “Vi ses om ett år.”

Vanligtvis brukar jag åka någon gång i december/januari, men i år ska vi iväg på en annan familjeresa över jul och därför blev det på detta viset. Det är första gången på evigheters evigheter som jag åker hem vid den här tiden på året och det ska bli alldeles ljuvligt. Jag föreställer mig kyliga och soliga höstdagar med rimfrost och fallna löv, långt borta från en värmebölja som aldrig tar slut och en A/C som kraschat en gång för alla.

Kanske har det börjat snöa, det vore ännu ljuvligare. Jag tyckte jag såg någon fb-bild på snö i Kiruna, men jag minns kanske fel där också. Dessutom behöver inte snöväder i Kiruna betyda snöväder i Gällivare; tio mil i nord-sydlig riktning gör mycket i den delen av världen.

Jag tänkte inte köpa några böcker på flygplatsen den här gången, men så sprang jag förbi den nya Book Soup-filialen som finns där sedan man byggde om och jag tänkte att de har säkert några hyllor med L.A.-litteratur så jag kunde inte låta bli att stanna till.

Bland guideböcker, tunga fotoböcker och James Ellroy hittade jag  “A single man” av Christopher Isherwood, och “The kid stays in the picture” av Robert Evans och nu vill jag gärna läsa båda två, men jag vill också se fem filmer på raken och skriva lite grann. Jag tycker om att flyga själv (när det inte är turbulens och jag får dödsångest och tänker på mina barn och på hur många gånger jag måste flyga fram och tillbaka över Atlanten i mitt liv), gillar den där känslan av att ha klivit ur mitt vanliga liv och ha sexton timmars tid som liksom inte räknas. En slags tidsbonus helt enkelt, som jag försöker utnyttja till max. Att jag egentligen förlorar tid när jag åker åt det här hållet, det bryr sig känslan inte om.

10
Sep
2015
0

“L.A. the new hub of creative culture.” Duh.

Stor konferens i New York om ett par veckor, Advertising Week, som kallar sig “The World’s Premier Gathering of Marketing and Communications Leaders.”

PÅ AWXII kan man bland annat gå på ett seminarium som handlar om hur och varför Los Angeles håller på att gå om New York som USA:s kreativa centrum.

Los Angeles is experiencing a creative renaissance, quickly eclipsing New York as the modern hot spot for young artists, creative business and emerging brands. Unique in its geography, climate, economy and culture, LA is now THE city where creativity, art, design, technology, fashion, music and entertainment are colliding to create something special.

Och det är ju bra att New Yorkers och andra utsocknes får lära sig det också. Här visste vi det redan 🙂

10
Sep
2015
0

Den snyggaste bokhandeln

LastBookstore_c

Min hårddisk kraschade för ett par veckor sedan. Drygt ett års dokument och foton är borta och det är för j-a sorgligt med bilderna, men ja vad ska man göra; det är som det är när man inte tror på principen att backa upp datorn då och då.

Det finns fortfarande en mikroskopisk chans att den ska gå att räddas, Jeff har skickat iväg den till någon IT-människa som kanske eventuellt möjligtvis kan  göra något, men tills dess blir jag så glad varje gång jag råkar stöta på något som jag aldrig trodde jag skulle se igen.

Jag hittar allt möjligt på gamla bloggar, i mail som jag skickat, på andra datorn, det är märkligt ändå vad man sprider sina digitala grejer omkring sig utan att tänka på det.

De här bilderna från The Last Bookstore i Downtown hittade jag i en gammal folder på Dropbox och just dit, till Downtown är det ju enkelt att åka och fota igen, men nu hittade jag de här i alla fall och det var så roligt så jag gjorde ett litet collage.

9
Sep
2015
0

Lanthandlare Bertil Ohlsson

DoloresAbro-600x330

Bertil Ohlsson, jag såg honom aldrig klädd i någonting annat än en ljusblå, välstruken skjorta och ett vitt lanthandlarförkläde. Och så den där ljuvliga accenten han hade, Rosling-svengelskan, som helt bestämt är engelska men som låter som svenska, fast på engelska.

Han drev sin lanthandel, Olson´s Scandinavian Deli på Pico Blvd i över 50 år, mestadels tillsammans med sin danskfödda fru, Helene, tills hon gick bort för ett tiotal år sedan.

Jag träffade honom flera gånger, först som kund, senare för att intervjua honom. Vi satt i hans lilla kontorshörna bakom butiken och pratade minnen. Han berättade om det Los Angeles han kom till i början på 1950-talet, och visade mig bilder på hur butiken såg ut förr i tiden och på Helene förstås.

Vi kom bra överens, Bertil och jag. Vi hade en hel del gemensamt och han gillade att jag vuxit upp i en ICA-butik i en liten Norrbottensby. Varje gång vi sågs frågade han om jag inte skulle ta över butiken i alla fall, varje gång sa jag att han säljer den alldeles för dyrt, men att jag skulle tänka på saken.

Jag skrev ett par artiklar om honom, men det där bokkapitlet som jag lovade honom att jag skulle skriva blev aldrig av. Att tänka “jag hinner inte just nu, men snart”, när människor över 90 år är inblandade är ingen god idé.

Bilden ovan tillsammans med Dolores Abro är från hans “pensioneringsfest” som han höll i butiken för ett par år sedan. Då var han över 90, men han höll igång hela dagen och gjorde allt det där vanliga som han gjort i 50+ år.

Förra veckan avled han, jag tror han blev 93 år och jag är så glad att jag lärde känna honom. Sov så gott Bertil.

21
Aug
2015
0

Höstterminsstart

Malibu_farm_collageIdag, höstterminstart på Malibu Farm, som ligger längst där ute på Malibu Pier, omgiven av hav, brädpaddlare och idag faktiskt en hel del moln.

Vi, min kära vän Lotta och jag, åt laxburgare och pratade om livet och omstarterna och företagande och om hur j-a svårt det är att hinna med marknadsföring och allt det andra man ska göra som småföretagare förutom själva företagargrejen.

Lotta är smyckesdesigner, gör ursnygga grejer på For U Jewelry, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra. Jag har aldrig haft en vän på gångavstånd sedan jag flyttade hit, men Lotta bor tio minuters promenad från mig och vi kan ses på en kopp kaffe när någon av oss, eller båda, behöver pepp eller sällskap eller bara en kopp kaffe och lite småprat.

Idag slog vi på stort och firade höstterminsstart på Malibu Farm, som ägs av svenska Helene Hendersen och som är så snyggt och fräscht och ett givet stopp om man blir hungrig i närheten av Malibu.

Sedan kom jag hem, helt inspirerad av allt vi pratat om och redo att hugga tag i diverse saker, men då var jag tvungen att hämta barn och skjutsa barn, sitta fast lite i trafik, handla och laga mat och nu är klockan mycket och jag hoppas verkligen att inspirationen infinner sig tidigt i morgon bitti, efter hundpromenad och gym, det vore förträffligt.

18
Aug
2015
0

Nu börjar det

Idag börjar allvaret, idag börjar skolan och vardagen igen.

Slut med strandhäng, lata förmiddagar och sena filmkvällar; hello trötta morgnar, lunchlådor, läxgnäll och ett oändligt körande till hockeyträningar.

Men också lugnet, energin och skrivandet, känslan av att allting är möjligt och tiden oändlig. Det senare är ju en grav illusion från min sida, men det är okej. Känslan av att ha all tid i världen är ljuvlig även om den inte alls stämmer.

Jag firade den första skoldagen och min första rejäla arbetsdag med att idka personalvård – ett långt springpass med min lilla hund och Ulla Skoogs sommarprat i lurarna, vi höll på att svimma av värmen trots att klockan bara var halv åtta på morgonen.

Sedan, lugn och ro vid köksbordet, ett säljbrev utskickat, ytterligare ett nästan färdigt att skickas iväg och  en del allmänt planerande för hösten. Det ser bra ut så här långt.

13
Aug
2015
0

Stranddagar

boogie_boardingDet är varmt i södra Kalifornien just nu, uppemot 35 grader har det varit de senaste dagarna och vi tillbringar så mycket tid vi bara kan på stranden.

Dels förstås för att mina pojkar och jag älskar att vara där, dels för att vår a/c har kraschat och vårt lilla hus blir outhärdligt varmt framåt eftermiddagen och ingen orkar vara där förrän det börjar svalna någon gång efter fem.

Så vi åker till stranden och varje dag packar jag ner skrivboken och böckerna jag behöver läsa och tänker att idag ska det produceras.

När vi kommer hem packar jag upp allt det oskrivna och olästa och konstaterar att det inte blev så mycket gjort den här dagen heller.

Det är någonting med havet, det gör mig närmast apatisk, på ett behagligt och obekymrat sätt.

Jag tar fram böckerna, men sedan sitter jag mest och tittar på när ungarna boogie boardar långt där ute, ser hur de ligger där och plaskar och väntar in den rätta vågen och hör hur de skriker “Yeeeaaah” när de tar den i precis rätt ögonblick och glider nästan ända in till stranden som små lyckliga måsar.

Ibland är jag också där ute och det finns nästan ingenting som är roligare än att boogie boarda med en tio-åring som är så nöjd över att han kan det här mycket bättre än jag och får lära mig en massa saker som jag behöver veta för att glida i alla fall nästan lika långt som han.

I morgon ska det bli 37 grader, jag packar handdukar och böcker. I morgon ska det produceras.

8
Aug
2015
0

Hello world!

luna-II-300x224Oftast när folk frågar vad jag jobbar med så brukar jag svara det vanliga: Kommunikatör, frilansar som skribent, översätter en del.

Ibland, när jag känner mig lite extra på hugget, lägger jag till: “I’m also writing  book about L.A.”

Det brukar bli roliga diskussioner när jag vågar mig på att erkänna detta, att jag skriver en bok om Los Angeles. Den givna frågan är förstås vad boken handlar om och ibland får jag förslag om vad jag borde ta med eller inte.

På det hela taget är folk vänligt intresserade, utan att för den skull vara påflugna.

Inte en enda gång har jag fått höra att det där lät ju som en jävligt dum idé.

Så jag tänker att jag ska bli bättre på att prata om och kring detta mitt kära skrivprojekt. För att det är roligt och för att jag får en massa inspiration och pep talks när jag pratar med andra om det jag försöker göra.

Därför blev det den här bloggen. Hej hej, välkommen hit!

(På bilden, det otåliga skrivsällskapet Luna)