Efter många år någonstans mittemellan sina båda länder har Barbro Osher, Sveriges honorära generalkonsul i San Francisco, hittat hem. Idag hänger hon också i Sveriges porträttsamling på Gripsholms slott, utsedd till årets hedersporträtt av Nationalmuseum.
Barbro Osher är ett välbekant namn inom den kaliforniska svenskkolonin. Som honorär generalkonsul har hon representerat det officiella Sverige i Kalifornien i drygt två decennier, först i Los Angeles och sedan 1999 i San Francisco. Svenska generalkonsulat har kommit och gått, men Barbro Osher har jobbat på och tillsammans med sina medarbetare har hon varit en outtröttlig främjare av svensk kultur och närings-liv och ett stöd för svenska medborgare.
Förutom arbetet som generalkonsul är Barbro Osher också en flitig och generös filantrop. Tillsammans med maken Bernard Osher driver hon Bernard Osher Foundation, som donerar pengar till utbildning, forskning och kultur. Där sitter Barbro som styrelseordförande, en post som hon också innehar i den egna fonden, Barbro Osher Pro Suecia Foundation, som stödjer svensk kultur och forskning i Sverige och USA.
När Palmbladet träffar Barbro Osher en solig oktoberdag i San Francisco har Lunds Studentsångare, under ledning av Andreas Lönnqvist, just framfört en lunchkonsert i Mission Dolores kyrka. Den dryga 50 man starka kören har tillbringat en vecka i staden och bland annat medverkat i föreställningen av Stravinskys Oidipus Rex på Berkeley universitet tillsammans med Londons Filharmoniska orkester, under ledning av Esa-Pekka Salonen. Barbro har bidragit till finansieringen av vistelsen, precis som hon gjort till höstens föreställningar med Cullbergbaletten, en kommande musikal baserad på Pippi Långstrump och otaliga andra kulturevenemang med svenska förtecken.
Som generalkonsul ingår det i jobbet att synas och höras, men när det gäller deras filantropiska gärning har paret Osher alltid valt att hålla en låg profil. De vill inte skylta med vare sig summor eller sig själva; rampljuset ska lysa på de institutioner som tar emot donationerna. Däremot är de mycket engagerade i alla sina projekt och Barbro har i många sammanhang talat om ”givandets glädje”, som också blivit en så stor del av hennes liv.
— Det är ju ett otroligt privilegium att faktiskt kunna ge och att personligen få vara med i processen. I princip ska vi ge bort våra pengar under vår livstid. Våra stiftelser ska egentligen inte överleva oss.
Inte minst de svenska kyrkorna i Kalifornien har Barbro Osher stöttat genom åren, såväl genom donationer som genom att upplåta sitt hem för fundraisers och andra evenemang. Hon går ofta på de svenska gudstjänsterna och sitter med som ex officio i kyrkorådet för Svenska kyrkan San Francisco.
Hur hittade du till Svenska kyrkan?
— Ja, det var väl inte så svårt, säger Barbro och skrattar. Jag var nog den enda i familjen som gick i kyrkan när jag växte upp. Jag var både helnykterist och kyrksam, kunde man bli svårare? Och det där har följt mig genom livet. Kyrkan är inget främmande för mig, det är också att komma hem.
Barbro betonar den dubbla missionen hos Svenska kyrkan i utlandet, som både andlig och social hemvist. ”Det här med samhörigheten i ett fjärran, en samhörighet som skapar hemkänsla, det är väsentligt.”
Kyrkan är också oerhört viktig för konsulatet, konstaterar Barbro. I verksamheten ingår att hjälpa svenska medborgare som hamnar i nödsituationer.
— Vi klarar ju av en del, men vi lutar oss väldigt mycket mot kyrkan. Dels i Los Angeles, eftersom vi dessvärre inte har något konsulat där och då är det kyrkan som tar ansvaret. Men även här i San Francisco hopar sig nödfallssituationerna och då är vi tacksamma för att det finns människokraft inom kyrkan.
I en intervju i Dagens Nyheter berättade du att ”skänka pengar är ett sätt att hantera min hemlängtan”.
— Ja, det ligger mycket i det. Att stödja svenska institutioner är som en livlina, en frälsarkrans kanske man kan säga och ett sätt att hålla kontakt med det svenska samhället.
Just hemlängtan och kluvenheten inför att lämna Sverige har varit närvarande i Barbro Oshers liv ända sedan flytten till USA i början av 1980-talet. Då hade hon just gift sig med sin ungdomskärlek, den judiske affärsmannen Bernard Osher, som hon träffade för första gången under en stipendievistelse i USA i början på 1960-talet.
Den gången hade Barbro ingen tanke på att stanna kvar i USA. Hon åkte hem för att avsluta studierna och livet gick vidare – hon gifte sig, fick dottern Camilla, jobbade på bokförlag och som copy writer på reklambyrå och skilde sig så småningom.
När Barbro och Bernard sedan träffades igen i mitten av 1970-talet behöll de kontakten och efter några år av distansförhållande friade Bernard. På 10,000 meters höjd, där den flygrädda Barbro inte kunde tänka klart.
— Han fångade mig, konstaterar Barbro med ett skratt. Han friade när vi var på väg in i några moln, över Norge tror jag det var. ‘Vad talar du om?’ sa jag. ‘Du kan inte prata med mig om sådana saker när jag sitter på ett flygplan.’
I sitt Sommar-program i Sveriges Radio P1 från 2011, berättar Barbro om kluvenheten inför det nya äventyret tillsammans med Barney, som hon kallar sin man. Om kärleken mellan dem, men också om sin hemlängtan och om sorgen över att hon ”övergav” dottern Camilla, som valde att bo kvar hemma i Sverige.
— Jag hade bestämt mig för att inte göra något med mitt privatliv förrän min dotter var flygfärdig, men så blev det inte. Det var väldigt svårt och tudelat och jag kände mig som en riktig svikare.
Barbro och Bernard gifte sig 1980, men Barbro skrev inte ut sig från Sverige förrän Camilla hade tagit sin studentexamen. Hon beskriver de där åren som ett ”totalt mellanläge”, med ett ständigt pendlande mellan maken i USA och dottern i Sverige och med en stark känsla av att det var i Sverige hon hörde hemma. Här fanns hennes barn, vännerna, arbetet och naturen som hon älskade. För att inte tala om språket, de gemensamma referensramarna, ja, hela hennes identitet.
Så småningom började hon ändå rota sig i sin nya hemstad, mycket tack vare sitt engagemang i olika svenska sammanhang, Några år tidigare hade Agneta Nilsson startat SWEA i Los Angeles och i San Francisco blev det Barbro som drog igång nätverket för svensktalande kvinnor. Där mötte hon andra kvinnor i liknande situationer och systerskapet dem emellan kom att betyda mycket för henne.
— Vattendelaren för mig var när jag kom på att jag skulle starta SWEA i San Francisco. Det fanns en ganska stor grupp med svenskor, många i min egen ålder och det var de som gav mig en förankring här. Och att få tala sitt eget språk, det var fantastiskt.
Idag känner sig Barbro Osher hemma i båda sina länder, även om hon har svårt att vänja sig vid att inte riktigt räknas när hon kommer till Sverige. Som utlandssvensk är man alltid lite utanför, konstaterar hon.
— Jag får alltid frågan, ”När reser du?” och man förstår att man inte ingår i människors vardagsliv. Numera har jag accepterat att det är så här det ser ut.
I Sverige är det Stockholm och sommartid Stockholms skärgård som är ”hemma”. Tack vare Barbros morfar, bankmannen Richard Julin, har barnbarnen varsitt litet välplanerat hus vid fjärden, på mark som deras morfar köpte redan under första världskriget. Där tillbringar Barbro somrarna tillsammans med sina systrar och oavsett hur länge hon stannar går tiden alldeles för fort. Hon umgås mycket med dottern Camilla, svärsonen Jens och de tre barnbarnen, Morten, Mattias och Niklas, som bor utanför Köpenhamn, där Camilla arbetar som läkare.
© Thron Ullberg, Barbro Osher, 2016. 2016 års hedersporträtt,
Statens porträttsamling
Kanske man säga att Barbro Osher nu också kommit hem i någon slags officiell mening. För sitt arbete som mecenat har Barbro nämligen blivit utsedd till Årets hedersporträtt av Nationalmuseum i Stockholm. ”Utan hennes stöd hade det inte varit möjligt att rädda 1900-talets kulturarv i vårt land”, heter det bland annat i motiveringen, som också lyfter fram Barbros passionerade intresse för konsthantverk och design. Porträttet togs av fotograf Thron Ullberg och avtäcktes under en mottagning på Gripsholms slott i maj i år, med tal av riksmarskalken och Sörmlands läns landshövding.
— Det var överväldigande. Otroligt fint gjort, det är ett stort privilegium att få vara med bland andra svenskar från 1500-talet och framåt. Thron var dessutom en väldigt proffsig och sympatisk samarbetspartner.
Att leva och verka i flera sammanhang kan vara en utmaning, det vet alla vi utlandssvenskar som har hjärtat på flera ställen. Men det kan också vara en ynnest. Kanske blir vägen ”hem” lite längre och krokigare, men i bästa fall också mer spännande och mångfacetterad. Och när man väl finner sin plats i livet, så som Barbro Osher gjorde efter många år av ”mitt emellan”, kan det visa sig att det var precis där man ville vara.
Text: Ingegerd Landström
Foto: Thron Ullberg och Ingegerd Landström
Publicerad i Palmbladet, Svenska kyrkan Los Angeles församlingstidning, höst 2016