Huslivet revisited

När äktenskapet var över trodde jag att mitt hus- och trädgårdsliv också skulle vara det. Hus hör ihop med familj och barn och hund och hela det köret, tänkte jag, inte med frånskild kvinna i nedre medelåldern, med genomsnittlig lön och blygsamma besparingar.

Och det var okej, tänkte jag. Det blev i alla fall nio år i ett litet hus i södra Kalifornien, med eucalyptusträd, en älskad veranda och en trädgård som jag aldrig lyckades få till så som jag ville ha den på grund av diverse komplikationer, men som jag grävde, slet och svor över vårdade ömt.

Ett hus som var alldeles för litet för vår familj, men med gångavstånd till havet och bergen och barnens skolor, och med stor potential som vi aldrig lyckades realisera.

Så blev mitt husliv, trodde jag. Det var inte allt det jag hade önskat, framför allt blev det inte så långt som jag hade hoppats, men det var verkligen inte illa.

Nu har det gått drygt två år sedan jag flyttade till östkusten. Det första halvåret hyrde jag en möblerad two bedroom i Sunnyside, Queens. Sedan tog jag min sublet-karriär vidare, till en liten one bedroom och-fyra-trappor-utan-hiss på Upper East Side, Manhattan och sedan drygt ett år tillbaka hyr jag en 2 bdrm med stor balkong, i Stamford, CT.

Jag trivs här, verkligen, det är inget hus men det är en bra lägenhet och det är alldeles ljuvligt att ha eget kontrakt, egna möbler och mina egna grejer igen.

Men, visade det sig, mitt husliv var inte alls över. Nu är lån godkänt, kontrakt påskrivet och eventuella tvivel på hur detta ska gå omsorgsfullt begravda i ett litet hörn av hjärnan jag aldrig tillåter mig att besöka.

Det blir bra det här. Eller i alla fall spännande. Det blir stort köksbord och grönsaksland, kanske växthus, definitivt kompost. Det blir en ny veranda och färg på väggarna. Bäst av allt, det blir gott om plats för tre ungar och en liten hund, för vänner och familj från när och fjärran.

I morgon flyttar jag in!