Coronavåren, som den blev

Så gick den här våren. Coronavåren, så oändligt lång den blev. När jag ser tillbaka på allt det som hände under de sista två veckorna i mars – beordrat hemarbete, stängda skolor, kraschade planer, oförsonliga tid-med-barnen-bråk, tafatta skissanden på nya planer i en tid då ingenting gick att planera – förefaller det helt orimligt att det bara gått tre månader sedan dess. Jag började skriva ner händelseförloppet, rakt av bara för att ha det kvar, och många detaljer kom jag helt enkelt inte ihåg. Som om det jag försökte minnas inträffade någon gång kring tiden efter andra världskrigets slut. Märkligt.

Jag har haft tur, än så länge. Ingen av mina nära och kära har blivit sjuka, inte jag heller. Jag har fått behålla mitt jobb. Jag har en bra lägenhet, jag har mat och vatten och Ben & Jerry´s Strawberry Cheesecake och människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Sjukhuskaos och döda människor och stängda gränser och arbetslöshet och ökad fattigdom är något jag läst om och följt i mitt jobb, men inte berörts direkt av. Än så länge.

För mig personligen, i mitt lilla liv, har väntan och ovissheten varit det som däckat mig. Coronavåren har varit en enda gigantisk crash course i mindfulness som ingen ville ha och som knappast uppfyllt sitt syfte för någon enda människa. “Här och nu”, muttrar jag för mig själv. “Här och nu” tänker jag, men det hjälper inte, jag är inte ett dugg “här och nu”. Jag vill ha svar, jag vill ha besked, jag vill inte att framtiden ska kunna liknas vid en norrbottnisk hjortronmyr – ostadig, oöverskådlig och full med hål som man inte ser förrän man står där och svär med stöveln full av kallt myrvatten. Jag vill att framtiden ska skärpa till sig, bli klar och redig igen så att jag kan planera, för utan möjlighet att planera de närmaste månaderna vet jag inte när jag träffar mina barn nästa gång och om jag inte vet det så fungerar allting annat i mitt liv ganska dåligt. Jag fungerar dåligt.

Det där med delad tid med barnen har varit ett alldeles särskilt kapitel i coronakaoset. Vi trodde i vår enfald att vår respektive tid med barnen var något som vi definitivt inte skulle bråka om. Vi ville ju barnen och varandra väl och det ser ju så okomplicerat ut på papperet: 50/50, easy peasy. Så blev det inte. Och som om inte delad vårdnad vore tillräckligt krångligt under någorlunda normala omständigheter, så kom livet och ba, “Haha, era misslyckade skilsmässovrak, här har ni en pandemi med extrema reserestriktioner och stängda skolor att deala med också, det kan ni gott ha, det har ni förtjänat.” Hur har alla människor med delad vårdnad hanterat den här tiden, finns det någon som fortfarande, efter den här våren, skulle beskriva sin relation med sitt ex och fellow co-parent som god? Äh, det är klart det finns, det fattar jag ju. Massor av skilda föräldrar har kommit starkare ur det här, de har varit precis de schyssta co-parents de lovade att de skulle vara när de först skildes. Kanske är det för att vi är nybörjare på det här, min ex-man och jag, som det kraschade? Kanske den här coronavåren har varit vår absoluta lägstanivå, kanske vi lärt oss något och kanske det blir bättre sedan? Kanske.

Hur som helst. Jag har vistats i Kalifornien en hel del under den här våren och det har varit bra. Coronavåren har övergått till coronasommar och hela pandemiköret har blivit något slags nytt normaltillstånd, att förhålla sig till så gott det går. Jag har börjat planera igen, preliminärt, väl medveten om att allting lika gärna kan bli helt annorlunda. Skolorna öppnar (nog). Barnen kommit hit i augusti (hoppas jag innerligt). Jag köper ett hus (förhoppningsvis). Jag åker till Sverige sent i höst (tveksamt, men kanske ändå). Och jag är hemma igen och eftersom jag flugit från Kalifornien till CT, och Kalifornien sedan tre dagar tillbaka finns med på karantänlistan för CT, NJ och NY, måste jag sitta i karantän i två veckor. Det är okej. Jag har en stor balkong med blommor och morgonsol. Jag kommer jobba mycket. En vän har sett till att jag har mat. Och om jag känner att lägenhetsväggarna börjar luta sig över mig alltför mycket, kanske jag tar en olaglig sväng med bilen. Tar med mig en kaffe och sätter mig på en enslig bergsknalle och tittar på träden. Väntar på att framtiden ska sluta gunga. Här och nu, så gott det går.