Viloläge

Alltså, vissa kvällar de där första månaderna i New York, de var verkligen inga höjdare. Det var inte precis så att jag däckade helt och hållet, det gjorde jag inte. Men jag stängde av, blev en mänsklig motsvarighet till en laptop i viloläge. Det blinkade fortfarande en liten grön lampa någonstans, men det hände i stort sett ingenting.

Jag rörde mig försiktigt, gjorde bara det allra nödvändigaste. Tog bussen hem från jobbet, lagade lite käk och tittade på någon gammal netflix-serie tills jag blev trött och gick och la mig. Det var allt.

Jag försökte inte tänka bort ledsamheten, försökte inte peppa mig med att se framför mig hur bra det skulle kunna bli eller tänka på hur lyckligt lottad jag ändå är – den peppen sparade jag till andra dagar. Istället tänkte jag så lite som möjligt, sorgen och saknaden satt i kroppen utan att jag behövde sätta ord på det och jag lät det vara så. Det var på något märkligt sätt skönt, eller i alla fall vilsamt, att bara vara ledsen i lugn och ro. Och de kvällarna tog ju också slut. Jag andades, minutrarna tickade iväg och sedan somnade jag och fick vakna till en annan, bättre, dag.