Hälsa och vinka

Jag får en video från min syster, en hälsning från min mamma. Mamma sitter utomhus i rullstolen, hon har på sig sin älskade blålila jacka och sin svarta basker och runt benen har hon en vit filt med rosa blommor. På händerna har hon vantar, röda med svarta rutor på. Det är mitten av september, det börjar bli kallt i norra Sverige och hon är så tunn och skör, som en liten fågel. Hon får inte bli kall.

Mamma kan gå, men rullstolen får alltid hänga med när hon är ute och promenerar. Hon blir trött ganska fort och har dåliga knän och när hon gått en stund sätter hon sig i stolen och pustar ut och blir skjutsad.

— Hälsa till Ingegerd och vinka, hör jag jag min syster säga i bakgrunden.

Mamma förstår inte riktigt vad hon ska göra och hon vet inte vem Ingegerd är, det har hon inte gjort på flera år.

— Är hon färdig snart, frågar mamma förstrött.
— Ja, hon är färdig snart, säger min syster.
— Vi kanske träffs då.
— Jadå, det gör ni.

Lilla mamma. Det blev ingen Sverigeresa den här sommaren, för första gången sedan jag flyttade till USA. Sedan i april bor jag sex flygtimmar närmare Sverige än tidigare, men livet medger inga hemresor just nu.

— Vinka till Ingegerd, säger min syster igen.
— Hejdå, säger mamma. Hon ler och vinkar med sin vanthand mot telefonen. “Vi träffs då.”