Morsa igen

Jag tog fram min gamla kalender idag. Den är inte så gammal egentligen, det var den jag använde innan jag bytte kust och började jobba heltid på ett kontor på 46:e våningen i New York och det är bara knappt fyra månader sedan.

Då, fram till för några månader sedan, hade jag en dag per sida och varje sida var full med punkter på att-göra och att-komma-ihåg. Det var jobbmöten och hockeykörningar och intervjuer, lunchträffar och läkarbesök och matcher och veterinär och inköpslistor och tusen andra saker som man ägnar sig åt när man jobbar som frilans och har tre barn och en liten hund att rodda.

När jag flyttade slutade jag med kalendern helt och hållet. Allt jag gjorde på jobbet stannade på jobbet och jag hade inte längre barn och hund att rodda; det gjorde min man.

Det enda jag verkligen behövde hålla reda på var när jag skulle åka hem och det behövde jag inte en kalender för att göra.

Att gå från ett liv till ett helt annat, det gick så snabbt, tog bara en flygresa på fem timmar för kroppen att förflytta sig, men fortfarande, tre månader senare, har huvudet inte landat.

Det har varit bra och dåligt, enkelt och svårt, roligt och ledsamt, allt i en enda märklig röra. Jobbet har varit roligt, nya arbetskamraterna underbara, New England också underbart, New York helt ok. Att vara utan barnen var vilsamt i en vecka eller två, sedan mest bara ledsamt.

Men nu är två av mina barn på väg hit för att börja sina skolor och i morse när jag satt och planerade inför hösten insåg jag att jag behöver en kalender igen. För att hålla koll på hockeymatcherna och turneringarna och besökshelgerna på skolorna och deras hälsa-på-i-NY-helger och mina resor och inte riktigt tusen andra saker men en  hel del ändå. Jag behöver inte en dag per sida längre, faktiskt bara en månad per sida och en ganska lång att-göra lista på sidan om, men det räcker. Jag känner mig som en morsa igen. Inte så som det var förr, men på ett nytt sätt. Det blir bra det också.