Allting bara händer…

…och jag försöker hänga med, så gott det går.

Jag är separerad, sedan ett tag tillbaka.

Jag bor i New York, kanske tillfälligt, kanske permanent. Jag bor här ensam, utan mina barn och min hund.

Jag har ett nytt jobb, ett vikariat på sex månader. Ett “vanligt” jobb, med fasta tider, fast månadslön och lediga kvällar och helger. Det var nio år sedan sist.

Två av mina barn flyttar hemifrån till hösten, ett av dem är bara 15 år. Nästa år följer min minsta unge efter, han kommer också att vara 15.

Av allt det som händer, en del bra grejer, en del mindre bra, så är detta att inte vara heltidsmorsa det som är svårast att hantera.

Folk säger att åren med barnen hemma går så fort, att det känns som att det var igår de kom till världen. Jag tycker det är tvärtom. Jag kommer knappt ihåg hur det var att inte ha mina barn omkring mig, de har funnits i mitt liv, i min vardag, i en hel evighet och jag vill fortsätta ha dem där.