Topanga biking

Äntligen kom vi oss iväg till Topanga, äntligen fick jag upp i alla fall en av mina ungar på en mountain bike. Nere vid stranden cyklar vi allt som oftast, men aldrig förr har vi tagit oss upp i bergen. Nu gjorde vi det, med betoning på “upp.”

Det började bra, vi hyrde cyklar på hjälpsamma och supertrevliga Topanga Creek Outpost. De bjöd på kaffe och banankaka medan hojarna gjordes i ordning och vi fick en mycket detaljerad vägbeskrivning. Det skulle bli brant först och sedan ännu brantare, varnade de, men så småningom skulle det plana ut och det skulle bli en piece of cake.

Och brant var det och ännu brantare blev det, vi cyklade så gott det gick, men det blev mycket knuffa och släpa och ibland lyfta cyklar uppför små smala, branta stigar. Så småningom planade det ut en del, men då var min käre son så trött och ilsken att inte ens Subway-mackorna förmådde mildra hans humör.

— Aldrig mer, konstaterade han.

Men jag hittade en bra väg hem och när han fått pusta ut lite och rulla hela vägen tillbaka till butiken så tyckte han att det hade varit rätt okej ändå. Han kunde tänka sig att pröva igen, om bara backarna vore lite mindre branta. Det sa han mest för att göra mig glad, tror jag, men jag tar honom på orden. Snart prövar vi igen.