Det är långt kvar…

…men den jobbiga delen av resan, den mellan min by och mina föräldrars äldreboende inne i stan, gjorde jag redan igår.

Jag hämtade hem dem till byn på förmiddagen, mamma satt i gungstolen och blev så glad när jag berättade vart vi skulle åka. Hon vet inte längre vad det är eller var det ligger, men namnet är förenat med något slags “hemma” och det gör henne glad.

Vi var ute i byn hela dagen. Drack kaffe, gick på korta promenader, stekte upp resterna av potatispalten vi lagat dagen innan till lunch. Vi satt på bänken bredvid förstubron ett par timmar, det är lä där och solen sken så varmt. Mamma tittade på när jag kastade bollar till hundarna, skrattade åt deras bus och matade dem med hundgodis som jag portionerade ut i rimliga mängder.

Vi pratade mycket, det gör vi alltid. Om den nya vintermössan som hon inte valde själv och tycker så illa om, jag lovar att vi ska köpa en annan. Om bärplockning som hon alltid älskat, vi ska plocka hjortron snart, bestämmer vi. Om vädret, om våren som äntligen har kommit.

Mest pratar vi om vem som bor i grannhusen, vem som bodde där förr och vem som bor där nu, vilka som lever och vilka som har dött. Hon pratar ofta om sina föräldrar och om hur mycket hon saknar dem När jag säger att jag är så glad för att hon är min mamma, tittar hon förundrat på mig.

— Är du min dotter? Men jag har väl inga barn.

När jag talar om för henne att hon faktiskt har tre barn skakar hon på huvudet och så skrattar vi båda två åt detta uppenbart galna påstående.

Så småningom är det dags att åka tillbaka och den vanliga oron sätter in. “Vart ska vi åka, var ska jag sova, ska jag vara där ensam, hur länge ska jag vara där, jag måste ju betala var har jag mina pengar?” Jag ger henne de vanliga, lugnande svaren, om och om igen,det går på rutin och jag låter bli att tänka på rädslan som ligger bakom allt det hon undrar över och inte längre förstår.

Tillbaka i gungstolen på äldreboendet inne i stan, hon undrar var hon är, hur länge hon måste stanna, när jag kommer tillbaka. Hon vet inte att jag är hennes dotter, men hon tycker om mig och känner sig trygg med mig.

— Jag kommer tillbaka om ett par dagar, mamma.

— Jaså, om ett par dar. Åh vad skönt. Och då åker vi hem?

— Jag kommer om ett par dar, mamma. Då ses vi igen.

Det känns bra att säga att jag kommer tillbaka om ett par dagar, jag ljuger lika mycket för min egen skull som för hennes. Jag skulle kunna lova att vi ska åka hem också, hon skulle bli så glad och jag vet ju att hon glömt både mig och vår konversation, hela den här dagen, så snart jag stängt dörren bakom mig, men alla har vi väl vår gräns för vilka lögner vi kan dra.

Jag kramar både mamma och pappa en gång till, ser mig om en gång i dörren, mamma vinkar förstrött.

— Hej hej, säger hon. Vi ses sen.