Slutspelshelg

Jag skulle egentligen ha åkt till San Diego igår morse, båda mina hockeypojkar har slutspelshelg och allting är mycket spännande. Om Max (som är äldst) vinner går deras lag vidare till ”Nationals” och vad det betyder exakt vet jag inte, bara att de får spela mot de bästa lagen i USA i deras åldersgrupp.

Nu blev det inte så att jag följde med, istället åkte min man och pojkarna på egen hand. Jag tittar på matcherna på Livebarn istället, Max lag vann i morse efter en vansinnigt spännande match som slutade med straffar och i morgon är det final.

Hockey alltså. I sex år har pojkarna spelat travel hockey, först med LA Kings, sedan tre år tillbaka med Burbank Golden Bears. Så mycket det ryms i de där sex åren, så mycket glädje och spänning och frustration och sorg och stolthet och kamratskap och gemenskap och hälsa och mognad och irritation och ilska och ansvarstagande och lycka.

Så mycket körande till träningar och matcher och så många flygresor till turneringar i någon annan del av landet. Vardagskvällar, helger och långhelger, alltid hockeyn. Så mycket roligt pojkarna och Jeff har haft, ibland jag också. Så lite tid vi haft med hela familjen tillsammans och så mycket tid Alicia har spenderat på egen hand.

Så mycket pengar det har gått.

Hockeyn präglar vårt liv och vår vardag på ett sätt som jag aldrig hade kunnat ana för sex år sedan när Jeff kom hem och talade om att han signat upp pojkarna för Travel hockey. Dessförinnan hade de spelat in-house, alltså på en lägre nivå. Inga resor, bara en träning och en match i veckan. Bara för skoj skull.

Det var inte en vardag jag såg framför mig om jag någon gång när jag var yngre föreställde mig hur det skulle vara ha familj, men så blev det. På gott och ont.