Same procedure as every year, Fredrik

Det är sjätte året i rad nu, men varje gång jag ser Fredrik Wass vänliga uppmaning om att gå med i Blogg100 går jag igenom samma procedur.

Först blir jag glatt överraskad och peppad – ja visst ja, Blogg100, strålande idé, härlig utmaning, jag kör!

En minut senare, total dikeskörning, jag minns alla gånger jag misslyckats (fyra tror jag, kanske tre, plus ett eller två år jag inte ens anmälde mig, ännu större misslyckande) och bestämmer mig för att det är ingen idé, jag klarar inte av det. Jag är en av dem som bloggade en gång i tiden, men det är så länge sedan nu och jag har nästan glömt hur man gjorde.

Sedan funderar jag lite, tittar in på min vissnande blogg som inte haft något besök av mig – och knappt någon annan heller – på över en månad och blir lite glad, sådär som jag alltid blir av tanken på att skriva där igen. Och bäst jag ligger där i diket poppar det upp några idéer om vad jag skulle vilja skriva om och så känns det helt plötsligt lite bättre, förväntansfullt rentav, och jag slutar fundera och kravlar mig upp ur diket och anmäler mig.

Så, nu har jag gjort det.