Vad vill du göra?

Jamen fyra år då. Så blev det. Så blir det.

Lite svårt att ta in, så många tankar som far runt, så många efterkloka eftervalsanalyser att läsa och jag har inte sovit så mycket igår natt.

Men jag tänker mycket på min dotter just nu.

Hon fyllde 16 i september och redan för ett drygt år sedan började hon volontära för Bernie Sanders.

När han förlorade svalde hon ilskan och svordomarna besvikelsen och sökte ett internship på ett av Hillary Clinton-kampanjens högkvarter här i Los Angeles.

Hon fick det, jobbade tre dagar i veckan hela sommaren och efter att skolan började var hon där på helgerna.

Ibland, särskilt fram emot slutet när de mest satt och ringde runt till presumtiva väljare flera timmar i sträck, var hon ganska less. Men hon gick dit ändå, fast hon var förkyld, fast hon just gjort sitt ACT-test, fast hon hade fått för lite sömn under veckan och mest hade lust att ta sovmorgon.

Hon hjälpte också till på Demokraternas högkvarter i Santa Monica. Textade, ringde, hjälpte till på evenemang. Jag vet inte hur många timmar hon loggat in under det här året, men det är många.

Jag, hennes morsa, har skjutsat, hejat på, talat om för henne hur imponerad jag är av hennes engagemang. Någon enstaka söndagsmorgon har jag lyckats få henne att stanna hemma och sova ut.

Till sist, sent omsider började jag också hjälpa till. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja göra det, men jag har aldrig kommit till skott, inte ens under Obamas kampanjer. Nu såg jag min dotter jobba på och insåg att min “borde-och-vill-men-hinner-inte-attityd” är usel, mina prioriteringar fel, mitt beröm till henne så skenheligt.

Så jag gick till D-högkvarteret i Santa Monica, jag skickade text-meddelanden, organiserade papper, gjorde till och med några phone banks (Jag. Phone banks. wtf!). Verkligen inga stordåd och jag kom som sagt mycket sent in i matchen. Men jag är så glad att Alicia fick mig att göra det, det kändes oändligt mycket mer konstruktivt än att gå omkring och vänta på att (andra skulle se till att) allt skulle ordna sig.

Jag fick dessutom prata med ett gäng trevliga tanter och farbröder i North Carolina (äldre människor svarar i telefon, yngre not so much). Vi peppade varandra, var alla ganska optimistiska över utgången av valet och det kändes bra att vara en del av ett “vi”.

Så mitt i all den här oron, ilskan och frustrationen som lätt skulle kunna göra mig galen, har jag bestämt mig för att fokusera på det som Alicia har lärt mig under det här valet: Vi kan alla, var och en av oss, göra något för att bidra till den värld vi vill ha. Vi kan alla, var och en av oss, inspirera någon annan att göra samma sak.

Så sure, vi deppar en dag eller två, men sedan är det dags att börja jobba. Det finns mycket att göra, för varenda en av oss.