5
Nov
2016
0

Bland vänner

dem_hogkvarter_sm-1

De här sista veckorna, de är inte roliga. Det kallas för Election Stress Disorder har jag förstått, ett tillstånd som uppenbarar sig hos ungefär hälften av befolkningen i samband med presidentval och som, enligt en Dr. Asim Shah, inkluderar tappad matlust, handsvett, sömnsvårigheter, hjärtklappning och en “sinking or doomed feeling.”

Artikeln i LA Times har några goda råd för hur man ska hantera tillståndet: Slå av tv:n/radion, skriva ner och fundera kring ens värsta rädslor och farhågor, inse att inget förändras över en natt, skaffa starka mediciner….

Och det är väl bra det, men det bästa, det enda som funkar för min domedagskänsla är detta: Att åka in till D-högkvarteret i Santa Monica, checka ut ett par telefoner, slå mig ner vid ett bord tillsammans med ett gäng kvinnor (och en och annan man) och sedan texta oavbrutet i två timmar, eller tre, eller hur länge jag har tid att sitta där just den gången.

Jag har ingen aning om det gör någon nytta, om ett textmeddelande till en registrerad demokrat någonstans i landet som påminner om att rösta, faktiskt kan få en person som inte tänkte rösta att göra det, men det spelar ingen roll vid det här laget.

Som terapi betraktat är det oslagbart.

Känslan av att göra något, hur obetydligt det än må vara, hjälper mer än att slå av radion eller skriva listor över allt som skulle kunna inträffa vid händelse av ett Trump-styre.

När jag gick dit sent i eftermiddags var alla telefoner upptagna och jag väntade ett tag och ett tag till och till sist gav jag upp och åkte hem. Och nu är det kväll och i vardagsrummet håller visst Kings på att vinna en match för omväxlings skull medan jag sitter i sovrummet och dricker vin och är på dåligt humör och snart bryter väl både hjärtklappningen och handsvetten ut också. Två dagar kvar. Eller fyra år.

You may also like

The wait
På den 68:e dagen…
Så j-a feg
Det började i mina kvarter

Leave a Reply