Vissa stunder

Träning ikväll och vi åker hemifrån kvart över fem. Det är ovanligt mycket trafik, vi sitter i bilen och lyssnar på Hamilton, följer Waze och ser hur det som brukar ta en knapp timme till sist tar drygt en och en halv. Vi är rörande överens om att vi avskyr trafik.

Vi ska till Van Nuys och åker av 101:an vid Burbank exit, på högra vägkanten står en kvinna och tigger, hon ser så trött och sliten ut och jag tänker på hur trött jag och på hur jag längtar efter att hockeyträningen ska vara över så jag får åka hem till mitt lilla hus och gå och lägga mig.

På vänstra vägkanten står en ung kille, han ser ut att vara i samma ålder som killarna i Max hockeylag, lite äldre kanske. Han ser också trött ut, hans skylt säger att han behöver ett jobb. Jag sneglar på Erik och hoppas att han inte ser pojken.

Det gör han inte, man han tittar på kvinnan, läser skylten hon håller framför sig. Jag har inga sedlar på mig och jag säger ingenting fast jag borde, jag kan inte låta mina barn se andra barn och gamla kvinnor stå med skyltar längs med motorvägsavfarter utan att uppmärksamma det, men jag förblir tyst. Jag tänker på vad det gör med barn att växa upp i en stad där de dagligen glider förbi människor som inte har något hem, som tvingas tigga för sitt uppehälle och som helt uppenbart skulle behöva hjälp och vård men som inte får det.

Jag släpper av Erik, åker iväg och tankar. Ser små tältstäder som vuxit upp på trottoarerna längs med Van Nuys Blvd, det måste ha hänt över sommaren för i våras var de inte där. Väjer för en kundvagn som står övergiven mitt i gatan och kör nästan på mannen som är på väg tillbaka för att hämta den. Han skriker ilsket åt en kvinna som står på trottoaren, gestikulerar med armarna och svär. Jag hör inte vad de säger, men hon skrattar åt honom och går iväg.

Jag stannar och tankar och det är kallt och allting är fult runtomkring mig; det är fula byggnader och skrikiga reklamskyltar och trafikbrus och polissirener och asfalt och människor som lever och bor mitt i det här. Det är Blade Runner på riktigt och jag hatar det.