Av en händelse bara

Så jag var på San Franciscos Museum of Modern Art häromdagen och där hittade jag en fotoutställning med Anthony Hernandez. Det var inte planerat, jag hade inte en aning om vilka utställningar de hade, jag var trött efter sex timmar i bilen och ville bara strosa runt på ett nytt och fint museum och se vad jag kunde råka stöta på.

Jag letade mig fram till fotoutställningen för jag börjar alltid där när jag går på konstmuseum och där hittade jag alltså Hernandez. Som jag aldrig hört talas om tidigare och som fotar mycket (mest) i Los Angeles där han bor med sin fru, författaren Judith Freeman, nånstans kring McArthur Park.

Jag kommer inte ihåg exakt hur han formulerade sig när han berättade om sitt fotograferande, men han sa något om att han en dag insåg att han inte behöver fota människor. Eller kanske var det så att han inte ville fota människor, jag minns inte (varför fotade jag inte av infotexten, jag vet inte).

Jag blev lite klubbad i huvudet av det som han sa, som jag nu i efterhand tänker att det handlade om att det var en slags befrielse för honom att inse att man inte behöver fota människor, att det gjorde honom till en bättre fotograf.

För så här: Jag älskar verkligen att fota, det är miljoner gånger roligare än att skriva, det är så omedelbart och spännande och någon fotografins motsvarighet till skrivkramp finns väl inte, i alla fall har jag inte stött på det ännu.

MEN jag är också ganska blyg och försiktig av mig. Jag tycker det är obehagligt att störa människor, jag är rädd för att de inte ska vilja bli fotograferade och för att jag ska komma där med mitt objektiv och peta i något som de inte alls vill dela med mig. Samtidigt är det livet och vardagen runt omkring mig som jag vill fota, och livet och vardagen består av människor som jag både vill och tänker att jag måste fota om det ska bli några bra bilder och när jag inte förmår göra det så som jag skulle vilja göra det så ledsnar jag på alltihop i perioder. Så jag tar tillbaka det där med att det inte finns någon motsvarighet till skrivkramp när man fotar, det gör det visst och för mig är det helt enkelt ren och skär rädsla.

Men så sa Hernandez det där om att inte fota människor och det gjorde mig lite glad och jag tänkte att så kanske jag också kan tänka, tills vidare, tills jag blir lite modigare. Det är inte direkt någon revolutionerande tanke, jag vet, men för mig var det faktiskt det, för jag kan köra fast i ett visst sätt att tänka och då är det otroligt häftigt att någon eller något, ett planlöst besök på ett museum till exempel, helt plötsligt kan få en att växla spår.

(Fotot som jag tagit ett foto av är från Anthony Hernandez “Landscapes for the homelesss” från 1991)