Kanske, men mest troligt inte

Vi har haft jordbävningsvarning i området de senaste dagarna. Eller den senaste veckan snarare, ända sedan en svärm av mindre jordbävningar inträffade i området kring Salton Sea den 27 september, vilka i sin tur skulle kunna väcka en slumrande San Andreas-förkastning, den är long overdue för ett stort jordskalv, vilket år som helst kan det inträffa.

Det var märkligt att höra det på nyheterna, att det var en “chance of earthquakes” de närmaste dagarna. Vad ska man göra med den informationen, egentligen?

Stanna hemma från skolan, tyckte mina barn (naturligtvis). Inte köra omkring på motorvägarna i onödan, tänkte jag. Definitivt inte parkera under en motorväg, som vi gjorde häromdagen… Och hur står det egentligen till med de ofta ganska gamla och sunkiga rinkar där mina pojkar tillbringar sina kvällar, jag kan inte tänka mig att det investerats många dollar i att jordbävningssäkra dem?

Vi borde köpa mer vatten förstås och Erik föreslog att vi borde bunkra upp med mycket chips och läsk, för sånt blir ju inte gammalt i första taget. Vår bokhylla sitter ordentligt fastspikad i väggen, tv:n sitter också stadigt, kyl och frys och spis gör det inte och mikrovågsugnen är en potentiellt dödande projektil.

I själva verket så gör man väl inte så mycket av den där informationen. Ja, det kan inträffa en jordbävning, men mest troligt gör det inte det. Barnen gick till skolan, vi körde omkring som vi alltid gör och parkerade dessutom under en motorväg. Pojkarna tränade hockey och vi köpte varken vatten, chips eller läsk.

Det blir liksom inte på riktigt förrän det verkligen inträffar och nu är det tisdag, en vecka har gått sedan varningen först kom, och den förhöjda risken är över för den här gången. Bara den gamla vanliga risken, den som alltid hänger över oss, finns kvar.