30
Sep
2016
0

Idolerna och jag

“New York is a city of things unnoticed. It is a city with cats sleeping under parked cars, two stone armadillos crawling up St. Patrick´s Cathedral, and thousands of ants creeping on top of the Empire State Building. The ants probably were carried up there by wind or birds, but nobody is sure; nobody in New York knows any more about the ants than they do about the panhandler who takes taxis to the Bowery; or the dapper man who picks trash out of Sixth Avenue trash cans; or the medium in the West Seventies who claims, “I am clairvoyant, clairaudient, and clairsensuous.”

Gay Talese. Det inledande stycket i New York Is a City of Things Unnoticed, den allra första texten han publicerade i Esquire, 1960 eller 1961.

Den finns med i The Gay Talese Reader: portraits & encounters, som jag köpte för kanske nio år sedan, när jag nyss hade disputerat och gick skrivkurser på UCLA Extension för att lära mig skriva på ett annat sätt än det sätt jag hade skrivit på i ett decennium.

Jag läste Gay Talese och Joan Didion och John McPhee, Hunter S. Thompson och några fler och det var lite chockartat to say the least att upptäcka att man kunde skriva så fenomenalt.

Ibland tror jag att jag aldrig riktigt hämtade mig från den starten; Didion & Co blev mina förebilder när jag famlade mig fram utanför de snäva akademiska skrivramarna och det är nog bra att ha extremt begåvade förebilder, men om man som jag har svårt att se skrivandet som något som man kan vara bara okej på för att med tiden utveckla och bli bättre på, så var det kanske en väl så hög ribba att sätta.

Det var ju enkelt att se att jag inte kunde skriva som de giganterna och det blev ett bevis för att jag inte kunde skriva, period. Skrivit har jag gjort ändå, men alltid alltid med en högst påtaglig känsla av att det blir så j-a dåligt.

Nu försöker jag lära mig att skriva bara för att jag tycker om att skriva. Och jag har börjat läsa mina gamla älsklingar igen, för skoj skull bara, utan att se dem som ett facit för hur bra man måste kunna skriva om det ska vara någon mening med att göra det över huvud taget.

Det går riktigt bra, bättre än jag trodde. Eller så här, det är klart jag vill skriva bra, men jag tänker att den här boken som jag så sakteliga har börja skriva på nu, det är bara en anspråkslös liten bok. Inget märkvärdigt alls, inget epos, bara ett första försök att få ihop ett bokmanus som inte är en avhandling och när jag väl skrivit klart det så har jag lärt mig massor och då kan jag skriva en till som är lite bättre och sen en till och en till och en till.

My god så klok jag är denna fredagseftermiddag, så enkelt är det ju inte alls, men ibland är det faktiskt det. Man får vara glad åt det lilla.

You may also like

På den 68:e dagen…
Moderskeppet, igen
“Jag skriver en bok om…”
Moderskeppet!

Leave a Reply