värmen

Den här värmen, den gör mig lite galen. Eller snarare trött, irriterad, otålig, oföretagsam, you name it. 35 grader vid kusten, vår luftkonditionering har inte funkat på ett par år och att öppna dörren och gå in i vardagsrummet är som att gå in i ett tropiskt växthus, minus fukten.

Luften står helt stilla och jag undrar hur i all världen jag ska kunna sitta där och jobba. Jag brukar ofta sitta ute i skuggan på verandan, men det är för varmt för det också och det blåser inga svala vindar från havet. Vi har fläktar och de hjälper ganska bra i vanlig värme, men i den här hettan behövs det starkare grejer. Jag är tacksam för fläktarna ändå, trots att de mest vispar runt varm luft utgör de ändå den lilla bräckliga skillnaden mellan liv och långsam värmedöd.

Jag tänker att jag borde gå till biblioteket men gör inte det ändå, för Luna kan ju inte följa med och jag vill inte lämna henne ensam hemma. Hon har parkerat sig på det svalaste toalettgolvet och verkar må alldeles utmärkt så länge hon får ligga där, men man vet ju inte, tänk om hon måste gå ut och kissa och får akut värmeslag medan jag sitter på biblioteket och har det bra. Så vi lider tillsammans och om det inte hade varit så f-bannat obekvämt så hade jag dragit in fläkten på toaletten och gjort henne sällskap på golvet.

Vi körde till hockeyträningen, Erik och jag, och en trafikolycka gjorde att trafiken på 405:an stod stilla ett tag. Erik höll koll på tiden, vi sniglade oss fram och så småningom körde vi långsamt förbi ett par polisbilar, en brandbil och en söndertrasad motorcykel som låg utspridd i de två mittfilerna. Alldeles stilla på asfalten, bakom en liten vägg av räddningspersonal så bara ett par smala, bara ben tittade fram, låg föraren. Motorcyklister kör sällan med skinnställ här, de har jeans och kanske en skinnjacka, ibland bara shorts och t-shirt.

De där benen, jag blev så ledsen över dem, över att där låg en människa som bara varit på väg hem från jobbet en vanlig dag och kanske dog, och Erik tittade liksom förundrat på mig och på tårarna som jag inte kunde dölja bakom solglasögonen. ”Sooo, no motercycle for me, mom, right?”

Sedan spelade han mina favoritlåtar ur Hamilton för mig hela vägen till träningen, vi kom fram, han gick iväg och bytte om och här sitter jag nu och tittar på avancerade passningsövningar och fryser för en gångs skull inte alls. Till och med en gammal kall och sunkig hockeyrink blir uthärdlig i den här värmen.