These days, ever so often, I turn the radio off

Jag slår på radion, det är Trump som vanligt, det är alltid Trump på radion nu. Han säger, “She’s against the police and you know it. You know it, I know it, she knows it and you better believe it.” Sedan lämnar han det och går vidare. Enough said, tydligen, och jag funderar på vad det skulle kunna tänkas betyda, detta att vara “mot polisen?” Är man kanske för minskade befogenheter? Vill man ha färre antal poliser? Kanske avskaffa polismakten helt och hållet och ersätta den med något annat, oklart vad? Hur kan någon påstå, och hur kan någon tro på, att en amerikansk presidentkandidat skulle vara “mot polisen?”

Den där bilden av poliserna som omringar en påklädd kvinna på en strand i Frankrike, den är så vidrig på så många sätt. Männen i uniform som står där och kräver att hon ska visa korrekt mängd hud. Människorna runt omkring som hejar på och skriker, “Åk hem.”

Jag läser Niklas Orrenius, “Drömmen om Sverige”, i förordet berättar han om frågorna han ställde till sin farmor när han var liten, om nazismen och judeförföljelserna. “Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se,” sa farmor. Niklas Orrenius tänker på frågorna han kommer att få från sina barnbarn i framtiden, om Syrien och flyktingkatastrofen, om vad vi gjorde och vad vi visste, vad vi såg. “Framtidens svar skapar vi nu,” skriver han.

Bara några grejer jag tänker på just nu. Världen är galen, verkligen.

(Fotot är från en utställning på Hammer Museum, Made in L.A. 2016: A, the, though, only. Konstnären heter Huguette Caland)