16
Aug
2016
0

Living the slow life

Jag är snäll mot mig själv just nu, det förvånar mig för jag är inte den som brukar vara det. Snarare är jag min egen värsta fiende och jag vill inte vara det längre, men det har inte varit alldeles enkelt att tänka om, förrän nu tydligen.

Nu accepterar jag det faktum att sommaren har varit rejält tröttsam, bra på många sätt, men också slitsam och jag tänker att det är okej att ta det lugnt några dagar till, inte börja på något nytt stort jobb ännu. Jag får vila.

Några pitchar har jag skickat ut, ett jobb har jag sökt och utöver det läser jag (fortfarande Where I Was From), planerar för allt det jag vill göra under hösten, och skriver på mitt bokprojekt.

Problemet med bokprojektet är att när jag väl dyker in i det så vill jag aldrig aldrig komma ut därifrån, jag tänker “bara en dag till” och så går dagarna och så kan jag inte ha det i längden. Jag är dålig på det, på att hoppa mellan olika saker, det tar tid och kraft att byta spår. En sak i taget, helst, men man kan ju inte få allt.

Jag sitter ute på verandan mest hela tiden, i skuggan under parasollet, och idag slog det mig att när jag blir gammal vill jag sitta precis så här. I skuggan, omgiven av mina träd och mina blommor, med en trave böcker och något att skriva på. Jag dricker kaffe och allt som oftast ringer och textar mina barn och barnbarn och vi pratar om vad de gör och hur de mår och om vad som händer i världen. Och jag ska vara helt klar i huvudet och fortfarande orka gräva i trädgården, i alla fall ska jag klara av att plantera blommor i krukor, för ryggen kanske inte riktigt håller för trädgårdsgrävande vid det laget, men det må ju vara hänt.

You may also like

Fredag morgon
Topanga biking
Snart börjar det
Glad valborg

Leave a Reply