12
Aug
2016
0

Omläsning

UnknownJag läser om Where I Was From, av Joan Didion och blir lite däckad, sådär som jag alltid blir när jag läser något av henne.

Jag har sån vansinnig respekt för henne, för hennes intelligens, förmågan att analysera, förstå, göra kopplingar mellan till synes orelaterade skeenden.

När jag så sakteliga började sadla om från akademiskt skrivande till något som jag ännu inte visste vad det skulle bli hade jag henne som förebild; så knivskarpt ville jag också kunna skriva.

Inte konstigt att jag ödslade så mycket tid på att konstatera att jag var så j-a kass.

Jag kan bli irriterad också. På det som jag uppfattar som distansen, kylan och elitismen.  Auktoriteten som upplyser mig om hur saker och människor är. De många bisatserna som tvingar mig att läsa meningar flera gånger om för att se hur de hänger ihop och vad de faktiskt betyder.

Jag kan känna mig extremt osmart, okunnig och dåligt påläst när jag läser henne och det knäcker mig nästan lika mycket som det inspirerar mig.

Ett enda exempel:

Lakewood, för mig, är en platt och ointressant stad med en kall hockeyrink där Max tränade en säsong och dit det kan ta upp till två timmar för mig att köra en vanlig vardagskväll.

När Joan Didion skriver om Lakewood i Where I Was From börjar hon så här:

“Lakewood, California, The Los Angeles County community where in early 1993 an amorphous high school clique identifying itself as the Spur Posse achieved a short-lived national notoriety, lies between the Long Beach and San Gabriel Freeway, east of the San Diego, part of that vast grid familiar to the casual visitor manually from the air, Southern California´s industrial underbelly, the thousand square miles of aerospace and oil that powered the place´s apparently endless expansion.”

Därefter följer flera kapitel där Didion berättar om utvecklingen och avvecklingen av flygplansindustrin, om familjerna som jobbade där, om hur allting skulle bli bättre men istället kraschade helt, om ungdomsgänget Spur Posse och om hur allt detta ofrånkomligen hänger ihop.

Så många kvällar jag tillbringade i Lakewood under några vintermånader för ett par år sedan. Varför blev jag inte nyfiken, varför tog jag inte reda på något om stan som för mig bara är en kall hockeyrink, varför gjorde jag inte något av det? Vad hade jag ens kunnat göra av det?

Knäckande och inspirerande på samma gång, verkligen.

You may also like

På den 68:e dagen…
Så j-a feg
Moderskeppet, igen
Allt går igen

2 Responses

  1. Håller med väldigt mycket. Älskar de där knivskarpa beskrivningarna, älskar inte kylan. Läste mot bättre vetande hennes två sorg-böcker om makens och dotterns död. Vad säger man? Lämnade dålig smak i munnen. (Men jag lärde mig mycket om Kalifornien i ett par av essäsamlingarna så kanske man (=jag) helt enkelt inte skall bli för personlig.)

    1. ILandstrom

      Jag har inte läst boken om hennes dotter, minns att jag inte älskade “A Year of Magical…”. Jag blir inspirerad av henne både på gott och ont, hon får mig att se både hur jag skulle vilja kunna skriva och hur jag absolut inte vill skriva. Praktiskt så 🙂

Leave a Reply