Mot okända horisonter

Min nya ambition: att inte rutinmässigt skriva in ”Starbucks” på GPS:en när jag och min dator behöver ett tillfälligt kontor ute på stan.

Tänk att gå genom livet och inse att av alla trivsamma caféer som finns här i världen så besökte jag cirka tre av dem. I övrigt ett oändligt antal besök i på samma kaffekedja i lokaler som alla ser exakt likadana ut och där man förväntas ange koppstorleken på italienska: “May I please have a grande plain coffee” (vem gör det, gör någon verkligen det)?

Kaffet är inget speciellt och deras mackor är högst eh, det är bara lathet och någon slags vag rädsla för det okända som får mig att gå dit.

Men nu är det slut med det, för det mesta i alla fall. Just nu sitter jag till exempel på The Coffee Company i Westchester, en något ålderdomlig deli där blåbärsbagelsen är ljuvliga och servitrisen kallar mig för ”honey” på ett slags moderligt sätt, trots att hon måste vara minst 15 år yngre än jag.

En bra ambition, det här. Det kommer att göra mitt liv mer äventyrligt, i det lilla. Vad mer kan man begära?

Uppdatering: Fick just veta att de stänger kl. 15.30, alltså om tio minuter. Inte just den äventyrligheten jag var ute efter, att kastas ut på gatan när jag behöver sisådär en timme till, men okej då, nya äventyr får kosta lite.