Lagom mycket twitter – hur gör man?

Jag har hållit mig borta från twitter i flera månader, men den där polisjaktsnatten återvände jag för att få reda på vad som hände i mina kvarter.

Det funkade utmärkt, mannen som bodde granne med garaget där allting utspelade sig live-tweetade om vad som pågick och jag kunde så småningom somna om, trots helikoptersmatter och spridda polissirener på gatan utanför mitt sovrumsfönster.

Det skulle bara vara ett högst tillfälligt återvändande, men nu är jag där igen och vad svårt det är att stänga ner. För jag gillar verkligen Twitter, det gör jag, men jag fixar inte riktigt att vara där.

Jag gillar det för att jag följer en massa kloka/roliga/intressanta människor som skriver och länkar till en massa kloka/roliga/intressanta saker, och det är ju toppen.

MEN när jag väl börjar scrolla och klicka och läsa så fastnar jag där och när jag tittar upp från skärmen har det gått 25 minuter fast jag trodde det var typ två.

Så dels är det tiden, att den går så snabbt på twitter, men dessutom så drabbas jag ganska snart av en slags information overload. Så mycket att läsa, att ta in, att fundera över och jag som är en ganska rastlös och splittrad person rusar runt bland länkarna som en speedad ekorre och blir ännu mer splittrad och till sist blir jag ganska trött.

Dessutom, jag vill också vara med i den där stora, härliga twitterfamiljen som jag inte riktigt kan peka på vem den består av, men som verkar vara så himla trevlig. Men jag kan inte  formulera mig kort och slagkraftigt och underhållande, jag kan verkligen inte det, fast jag gärna vill och så får jag prestationsångest och blir irriterad på mig själv för att jag är så usel och så är jag helt plötsligt inne på ett spår jag inte alls vill vara på.

Så, inget twitter för mig. Appen har jag kvar och senast idag var jag där och scrollade bort lite tid, men nu får det räcka. Mindre konsumtion, mer egenproduktion. Det är lugnast så.