Lite lugnare nu

Så Blogg100 gick inte den här gången heller. Det blev bara tråkigt och dåligt och jag tänkte hela tiden att jag ska hinna ikapp så småningom, men efter nästan tre veckor insåg jag att “så småningom” aldrig skulle komma, så jag la av. Klokt beslut av mig känner jag.

Vi var i Palm Springs ett par dagar och det var helt okej. Inte alldeles, alldeles underbart, men helt okej ändå. Max ville så gärna äta buffé till middag en kväll så vi gick på ett kasino och gjorde just det, för det låg i närheten och vi var trötta och orkade inte annat. Det är något med kasinon som får mig att bli så nedstämd. “Hallå människor, vi kan bättre än så här,” vill jag ställa mig upp och ropa som en annan dåre. Vi kom överens om att hålla oss borta från middagsbufféer i framtiden och att brunchbuffé är the way to go, om det nu är mycket mat man är ute efter.

Vi kom hem igen, min dator anlände, en vecka och tre dagar efter mig, och jag kunde äntligen andas ut. Att det funkar ändå, att den blev kvar i en plastlåda i en säkerhetskontroll på en flygplats i en annan del av världen och att den sedan dök upp hemma hos mig, väl inslagen, som en julklapp i mars. Det mesta ordnar sig och människor vill för det mesta varandra väl, det kan man behöva få en påminnelse om i dessa dagar.

Vi fortsatte med trädgårdsprojekt. Vi målar. Flyttar förråd. Köper fler blommor. Jag gräver mycket mer än jag borde med tanke på min dåliga rygg.

Jag köpte och släppte ut 1500 hungriga nyckelpigor bland ohyran på mina stackars salvior. Det ska funka, sa trädgårdsexperten. Jag ger dem en vecka, sedan får det bli starkare medel, förutsatt att nyckelpigorna flugit vidare förstås.

Alicia och jag såg Allegiance och den var verkligen så j-a dålig.

Vi hade strandpremiär. Vattnet var iskallt, men åh att få hänga där igen, jag älskar det så mycket och det gör mig till en bättre människa.

Jag åt godis på påskafton och inte så lite heller. Svenskt lösgodis. Fan.

Jeff åkte till Indien och Ensamma-mamman-livet har börjat igen, drygt två veckor den här gången.

I morgon börjar skolan. Mina barn är inte alldeles glada över det, men jag är redo, verkligen.