Vid vägs ände

Förr, när jag kom hem och hälsade på, kom mamma alltid ut på bron och vinkade och ropade hej när jag klev ur bilen.

Om hon någon gång inte kom ut, så var det för att hon inte hört bilen köra upp på gården. Då brukade jag skymta henne i det där lilla fönstret till höger om bron istället, det som ligger precis ovanför köksbänken där hon ofta stod och grejade med något.

Nu bor mamma och pappa på ett äldreboende inne i stan och när jag kommer hem är det tomt i deras del av huset.

Ingen mamma på bron, inget huvud i köksfönstret. Min bror har varit där och tänt lamporna förstås, dragit upp elementen på full värme. Min syrra, som varit där ett par veckor före mig, har bäddat en säng åt mig. Hon har tagit fram handdukar och lagt senaste numret av Filter på kudden.

Det är så välkomnande det kan vara. Men ändå, hur i all världen vänjer man sig vid det här? Hur lär man sig att trivas i ett hus där människorna som ska finnas där, som alltid funnits där, inte finns kvar?