Om man skulle ta och göra en insats

Det här är Alice, min granne. Hon har en fantastisk trädgård och har lovat att lära mig hur man gör en riktigt bra kompost som sköter sig själv och inte luktar illa. En vacker dag ska vi ta itu med det.

Vi stötte på varandra häromkvällen, jag hade varit ute med hunden, hon kom precis hem från ett möte med Demokraternas lokalförening. Hon berättade att de haft årsmöte och sedan debatt med samtliga demokratiska toppolitiker i Los Angeles County, utom borgmästare Garcetti.

Det var samma möte som Alicia, min 15-åring, hade varit på. Hon gör så många spännande grejer denna unge, en hel del har med politik att göra, och hon var där tillsammans med några kompisar och hjälpte till med allt det praktiska kring debatten.

Alice och jag pratade en stund, som vi alltid gör. Jag berättade att jag blivit medborgare och ska få rösta i mitt första presidentval. Hon sa att hon föredrar Bernie Sanders, men att hon kommer att rösta på den kandidat som Demokraterna uttalar sitt stöd för (det är okej, jag fick lov tala om det).

Och så berättade hon om de två förra valen, om resorna de arrangerade och alla telefonsamtal de ringde till andra delstater (de slösar inte sina resurser på Kalifornien, här vinner de ändå) och hur hon ser fram emot att köra igång igen.

Sedan kom Alicia hem och pratade på om hur det hade varit och vad de hade gjort och att det hade varit hon, några klasskompisar “and a lot of old people.”

Och jag tänkte att det är väl bra att jag ska rösta, men i den här galna världen räcker det ju ingenstans.

Det är såna som Alicia och Alice som behövs, såna som engagerar sig och orkar ta debatter och försöker göra världen något lite bättre, medan vi andra är ute och rastar våra hundar.

“Då kanske vi ses på nästa möte då?” sa Alice.

“Ja, kanske jag kan komma,” sa jag. “Jag ska göra mitt bästa.”