Plantera en blomma, få ryggskott

Det visade sig att det inte var så klokt att rensa ogräs igår, inte med min rygg som varit i dåligt skick sedan vår svenska julmarknad i mitten av december, när jag bar julgranar och kartonger en hel dag och inte tänkte på att böja-på-benen-inte-på-ryggen en enda gång.

Ryggen klappade ihop helt enkelt, mitt i ett spadtag, och idag har jag inte gjort många knop. Jag kan stå upp (i nödfall) och ligga ner (helst) och ingenting däremellan. Kanske är det ryggskott, jag vet inte, jag har aldrig haft det förut och jag inbillar mig att det gör ännu mer ont, sådär så man går dubbelvikt och kvider av smärta hela tiden. Så illa är det inte, men rätt så illa ändå och ännu värre sedan ett par timmar tillbaka när jag hade lite för bråttom att lägga mig ner i soffan för att titta på President Obamas tal och hamnade snett, då kved jag ganska rejält.

Talet då? Ja, “This hopey changey thing is definitely working for me” twittrade författaren Anne Lamott och det gjorde det för mig med en liten stund, tills ryggen och verkligheten, den senare i form av någon korkad tweet, förmodligen Donald Trumps, fick mig på andra tankar.

Nu ligger jag på rygg i sängen och skriver och det kan jag göra enbart för att jag har en ny, superlätt dator som jag älskar över allt annat i världen, näst efter mina barn förstås. Jag bär med mig datorn nästan överallt och den här lilla juvelen har förlängt livslängden på mina axlar med minst fyra år redan och jag har bara haft den i några månader. Härnäst blåbärste och några starka piller, sedan får det vara slut på den här ömkliga dagen.