Plantera en blomma, skriva en bok

Måndag morgon, jullovet är över och vardagen börjar igen, skrivandet börjar igen. Eller nej förresten, who am I kidding? Jag har inte skrivit nånting, inte en enda rad, jag har har rensat ogräs och planterat nya blommor hela förmiddagen och om inte ryggen pajat så jag hade gjort det fortfarande.

De här dagarna, de första efter jullov och sommarlov, är de mest motsägelsefulla dagarna av alla. Jag ser så fram emot dem, ser fram emot att få börja jobba på allvar igen, ostört, inga familjemedlemmar som dräller runt i mitt arbetsrum (aka vardagsrummet) och pratar och frågar och vill hitta på en massa saker.

Samtidigt, all den här tiden, vad ska jag göra av den? Vad ska jag börja med, vilken idé ska jag ta mig an först? De är så många, de virvlar runt som glada fjärilar ovanför mitt huvud och det är så härligt att betrakta dem på avstånd, lägga till ännu fler och se fram emot att börja jobba med dem.

Men att se fram emot att ta mig an dem är en sak, att verkligen göra det en helt annan. I praktiken är det så oändligt svårt att dra ner en av de där fjärilarna i datorn och sätta igång. Att välja en idé innebär att alla andra måste vänta och att börja skriva innebär att allting liksom stannar till. Tiden och texten går så långsamt framåt och jag är så dålig på det; jag blir rastlös och otålig, jag vill se resultat nu, jag vill ta mig an nästa idé i morgon, senast, helst bara lite senare idag.

Rastlösheten är värst de första dagarna efter en ledighet, när det varit fullt upp med ungar och hockey och inte många lediga minuter, men den går aldrig riktigt över. Ibland går den att hantera, ibland funkar det inte alls. Det enda jag lärt mig är att när den är som värst är det bättre att gå ut och plantera blommor/gå ut med hunden/baka bröd än att jaga imaginära insekter framför datorn.

I förmiddags blev det trädgården och nu minsann har jag skrivit en text. Inte lång, men i alla fall, det är ord på papper, det är en början. Nu ska jag bara fånga en av de där fjärilarna också.