Mina tisdagskvällar

Jag vet, den ser inte mycket ut för världen, den är gammal och sliten och det är så lågt i tak att man får lite svårt att andas, men grabbarnas nya träningslokal is the shit.

Det finns ett litet café som säljer bra kaffe och te. Till deras andra träningslokal i Burbank tar det en och en halv timme att köra på eftermiddagarna, hit tar det bara en. Knappt.

Det finns ingen wifi, så slösurfningen går bort, obönhörligt. Det kommer att göra mig galen snart, men just nu är det helt okej med lugn och skrivro.

Alldeles särskilt bra är borden som står uppfällda längs med hela långsidan av rinken, så nära isen att man ser svetten som rinner ner för hockeypojkarans kinder.

Jag brukar vanligtvis inte se killarnas träningar, för i den gamla vanliga ladan i Burbank ser man inte isen från den uppvärmda delen av lokalen där borden står, och när jag måste välja mellan att skriva eller titta på träning så vinner skrivandet så gott som alltid.

Ärligt talat vinner skrivandet alltid (men jag tittar på deras matcher förstås, jag är väl inget monster!), så jag har ingen koll på deras träningar och när Jeff frågar hur det gick och jag svarar “jaa, det gick bra, de jobbade hårt”, så vet han att jag ljuger och jag vet att han vet att jag ljuger, men det låtsas ingen av oss om.

Nu har jag helt plötsligt järnkoll på vad de pysslar med där ute.

Så här sitter jag i en gammal sliten islada i Van Nuys med min dator och mitt kaffe (actually te ikväll) och skriver en del och tittar ut på isen då och då och det är faktiskt helt okej.