19
Jan
2019
1

Skrivövning: “Beskriv din bostad”

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället sa numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss, men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över 100 personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en judisk forskare, skådespelare och författare som hette Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.

4
Jan
2019
1

Barn barn överallt

Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan.

Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis och klängig två-åring  och glad fem-åring, alla på en gång, och jag tyckte så mycket om det.

Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina ungar. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återfås till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi x antal säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare.

Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min lilla ljuvliga flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick. Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar.

Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det gör ingenting. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.

16
Dec
2018
1

Söndag kväll

Man kan visst vara ensam en hel dag, faktiskt en hel helg, utan att bli galen. Kanske man blir lite galen, jag vet inte, det är svårt att diagnostisera sig själv. Jag tror jag mår bra. Jag har sovit länge, pluggat mycket, tränat, promenerat, åkt ner till en bokhandel i Lower West Side och köpt julklappsböcker, åt andra och åt mig själv.  Jag har gjort nyttiga saker, städat och tvättat kläder och lagat mat, och jag har kollat på två av sonens hockeymatcher via youtube. Han har varit på turnering i Las Vegas och en snäll pappa streamade åt oss som inte var där. Jag har inte ringt någon, inte någon vän, inga syskon, har bara textat lite med mina barn. Jag hade kunnat gå på en fest på lördag kväll, men jag fixar inte att gå på fest ensam ännu. Jag vet att det kan bli jättetrevligt när jag väl har fått i mig en öl och hittat någon att prata med, men, eh. Jag håller mig hellre hemma.

I morgon är det måndag igen och på fredag åker jag hem. Bara en fullspäckad arbetsvecka – fem ynka dagar – kvar. På fredag är alla barnen redan hemma, bara jag fattas och min hemlängtan gör mig rastlös. Jag längtar efter mina barn och min hund och min soffa på min veranda under mina eucalyptusträd. De är fortfarande mina också, jag behöver påminna mig själv om det. Jag längtar efter att allting ska vara som vanligt, fast jag vet att ingenting är det och aldrig mer kommer att bli det. Jag vet också att det är bäst så, men att veta det är inte samma sak som att känna det.

Ute regnar det fortfarande, det har regnat hela dagen och i skarven mellan trottoarer och gator bildas det små sjöar som man ibland kan ta sig runt, ibland måste vada igenom. Jag ska ge mig ut i det där nu, kaffet är slut och caféet stänger klockan är sju och nu går jag hem.

24
Nov
2018
1

Möte på posten

“No, no, not like that. You have to fold it first, otherwise you’re gonna cover the bar code.”

Jag står på posten och ska skicka iväg ett ett Priority Mail till Erik. Postar inte saker så ofta och börjar klistra fast en adressetikett utan att tänka desto mer på den exakta layouten för det hela.

Enter, man till höger om mig vid bordet, lätt frustrerad över mitt uppenbara slarv.

“Here, pull it back. Now fold it.” Med gemensamma krafter drar vi försiktigt tillbaka adressetiketten tillräckligt mycket för att jag ska kunna vika ner toppen på kuvertet.

“Now the address. You know you could’ve just written it directly on the envelope, didn’t even need that,” säger mannen och pekar på etiketten som jag just klistrat fast. Han ignorerar mitt tack och återgår till det han håller på med.

Folk i den här stan, alltså. Man kan ju inte annat än att tycka om dem.

21
Nov
2018
1

Framtidsscenario, first rough draft

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. 

Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag trivs, det gör jag verkligen, men jag är också lite skakig inför allt det nya, och därför gör äldre ensamma kvinnor mig illa till mods. Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. 

Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har förstås en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så utvecklar de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har det (minus barnbarn och bokklubb och kaffet får jag koka själv).

Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.

17
Nov
2018
1

Viloläge

Alltså, vissa kvällar de där första månaderna i New York, de var verkligen inga höjdare. Det var inte precis så att jag däckade helt och hållet, det gjorde jag inte. Men jag stängde av, blev en mänsklig motsvarighet till en laptop i viloläge. Det blinkade fortfarande en liten grön lampa någonstans, men det hände i stort sett ingenting.

Jag rörde mig försiktigt, gjorde bara det allra nödvändigaste. Tog bussen hem från jobbet, lagade lite käk och tittade på någon gammal netflix-serie tills jag blev trött och gick och la mig. Det var allt.

Jag försökte inte tänka bort ledsamheten, försökte inte peppa mig med att se framför mig hur bra det skulle kunna bli eller tänka på hur lyckligt lottad jag ändå är – den peppen sparade jag till andra dagar. Istället tänkte jag så lite som möjligt, sorgen och saknaden satt i kroppen utan att jag behövde sätta ord på det och jag lät det vara så. Det var på något märkligt sätt skönt, eller i alla fall vilsamt, att bara vara ledsen i lugn och ro. Och de kvällarna tog ju också slut. Jag andades, minutrarna tickade iväg och sedan somnade jag och fick vakna till en annan, bättre, dag.

3
Nov
2018
0

Nyinflyttad

Jag har flyttat igen. Tredje lägenheten på ett år och det går långsamt framåt. Från den vidriga varannan-veckas-lägenheten som låg bara en mil ifrån mina barn och min hund och mitt liv, till lägenheten i Queens som var ganska okej om än sorgligt tråkigt möblerad, till en rejält sliten, men hundra gånger trivsammare, one bedroom på Upper East Side, Manhattan. Min hyresvärd har lämnat kvar sina blommor, bara en sån sak, och jag ska köpa några till. Idag ska jag göra det faktiskt, först ska jag kolla in Hilma af Klint-utställningen på Guggenheim, sedan ska jag gå till Home Depot och köpa blommor och glödlampor.

Jag tänker en del på hur det vore att ha en egen lägenhet, där jag kan bo så länge jag vill och inreda som jag vill. Tanken på att köpa möbler, bygga ett hem igen, är så främmande. Hur länge skulle jag bo där, vad skulle jag göra med allting när jag flyttar igen? Vart ska jag ens bo? Några år här, så mycket vet jag, men sedan? Stanna här? Västkusten igen? Sverige? Att inte ha en fast punkt är så märkligt. Tanken på att ha en fast punkt igen känns också märklig. Jag och alla kringvirvlande höstlöv, vi har mycket gemensamt just nu.

Helst vill jag ha ett litet hus, med en liten trädgård, men hur skulle det gå till? Jag hade ju det, både huset och trädgården, men det ville sig inte. Det är inte mitt liv längre. Kanske finns det ett annat hus för mig någonstans, ett ännu mindre, med en pytteliten trädgård, eller i alla fall en liten altan där jag kan ha blommor i krukor. Det vore fint, det önskar jag mig. Och en bil, det skulle jag verkligen vilja ha. Litet hus, altan, bil, Och min hund. That’s it. Please and thank you.

26
Oct
2018
0

Fredag morgon

Detta gör jag just nu: Sitter i en liten väntkur vid Tenmile River Station i nordvästra Connecticut och dricker kaffe ur en termos. Det finns inga bänkar här inne, så jag sitter på resväskan för att kunna skriva på laptopen. Ute är det två grader varmt, jag har inga riktiga vinterkläder och jag skulle frysa häcken av mig om det inte vore för två högljudda värmefläktar i taket som blåser ut varmluft när man trycker på knappen “Push for heat.” Värmen når inte så långt, om jag står upp blir jag väldigt varm om huvudet men är fortfarande iskall om fötterna och här på resväskan blir det väl så svalt. Men no complaints; närmsta café ligger en mile bort och och min skjuts kommer först om en timme, så jag är mycket tacksam för både takfläktar och kaffetermos. Dessutom hittade jag och åt jag nyss en “Organic blueberry fig bar” som jag köpte igår morse på väg till tunnelbanan av en liten pojke som stod i ett gathörn och sålde dem för 1 dollar styck. “Great entrepreneurial spirit” sa jag till pojken som såg lite trött ut, klockan var ju bara sju på morgonen, varpå pappan som stod bredvid frågade sin son, “Do you know what entrepreneur means?” Baren var verkligen ingen höjdare när jag testade den igår eftermiddag men jag såg ingen skräpkorg och la tillbaks den i väskan. Och det var väl meningen för nu hittade jag den och blev så glad och den smakade helt ok. Så, fläktarna blåser varmluft, kaffet är hett och snart får jag träffa en av mina ungar. Bra fredag det här.

9
Sep
2018
0

The wait

Ja, kära nån, vad gör man denna dag av väntan? Det röstas fortfarande, vallokalerna har öppet en timme till och om 45 minuter presenterar TV4 sin första valprognos. Jag borde plugga, men har svårt att koncentrera mig. Ströläser tidningar, flyter runt på bloggar som jag inte besökt på flera månader och år, tänker att jag borde köra igång en ny, enklare blogg, gör det inte. Dricker för mycket kaffe, kör en tvättmaskin, lyssnar på regnet och får hemlängtan. Mest väntar jag bara, på att få veta om båda mina länder har blivit fullständigt galna eller om man får andas ut lite nu.

9
Sep
2018
0

Hälsa och vinka

Jag får en video från min syster, en hälsning från min mamma. Mamma sitter utomhus i rullstolen, hon har på sig sin älskade blålila jacka och sin svarta basker och runt benen har hon en vit filt med rosa blommor. På händerna har hon vantar, röda med svarta rutor på. Det är mitten av september, det börjar bli kallt i norra Sverige och hon är så tunn och skör, som en liten fågel. Hon får inte bli kall.

Mamma kan gå, men rullstolen får alltid hänga med när hon är ute och promenerar. Hon blir trött ganska fort och har dåliga knän och när hon gått en stund sätter hon sig i stolen och pustar ut och blir skjutsad.

— Hälsa till Ingegerd och vinka, hör jag jag min syster säga i bakgrunden.

Mamma förstår inte riktigt vad hon ska göra och hon vet inte vem Ingegerd är, det har hon inte gjort på flera år.

— Är hon färdig snart, frågar mamma förstrött.
— Ja, hon är färdig snart, säger min syster.
— Vi kanske träffs då.
— Jadå, det gör ni.

Lilla mamma. Det blev ingen Sverigeresa den här sommaren, för första gången sedan jag flyttade till USA. Sedan i april bor jag sex flygtimmar närmare Sverige än tidigare, men livet medger inga hemresor just nu.

— Vinka till Ingegerd, säger min syster igen.
— Hejdå, säger mamma. Hon ler och vinkar med sin vanthand mot telefonen. “Vi träffs då.”

1 2 3 16