3
Aug
2019
0

Självmedicinering

Åh baksmällan, idag kom den och det med råge. Fyra veckor har jag haft tillsammans med mina barn, i olika konstellationer – ibland alla tre samtidigt, ibland två och nu, sista veckan, har min yngsta och jag dammat runt på vägarna i New Jersey på väg till och från hockeyläger.

Det har varit så ljuvligt att vara heltidsmorsa igen, jag gled så snabbt in i vardagslunken, jag hade saknat den så oerhört mycket.

Men i morse lämnade jag av hockeypojken på flygplatsen. Han skulle hem till CA Och jag, ja, jag stannar kvar. Hemma är här för mig nu.

Jag stannade kvar på flygplatsen tills planet lyfte och sedan, istället för att köra raka vägen hem, åkte jag över till NY State, tog mig upp längs Hudson River, över någon bro, sedan ner igen på andra sidan och så hem. Fyra timmars omväg blev det och jag gjorde som jag brukar göra när jag självmedicinerar med bilkörning: Letar mig fram längs de minsta vägarna omgivna av mesta möjliga skog, lyssnar på radio och tänker på så lite som möjligt. Jag bara kör.

Att köra bil är bra på så vis, det tar udden av den värsta oron och rastlösheten, saknaden och ledsamheten. Men idag, denna monumentala skitdag, hjälpte inte ens det (hur hanterar man att ens ungar flyttar hemifrån, det är helt ofattbart och jag förstår inte vad jag ska göra med det faktumet) och istället för att åka hem åkte jag vidare till ett Garden Center, strosade runt bland allt det vänliga gröna och köpte nya blommor och krukor till lägenheten.

Bil, skog, blommor – med hjälp av dem hanterar jag ganska många av livets alla dikeskörningar. Och så ett par avsnitt av West Wing på det, sedan sömn. I morgon blir en bättre dag.

26
Jul
2019
0

Stanna-kvar-längtan

För det mesta när jag har varit i Sverige känns det bra att åka därifrån. Jag rentav längtar efter att resa vidare, har fått min Sverigefix för den här gången och vill tillbaka till min älskade vardag igen.

Den här gången var det inte alls så. Det här besöket känns oavslutat, det var så mycket jag inte hann med.

Jag hann inte hänga med mina föräldrar, min bror och mina vänner så mycket som jag ville och behövde. Jag plockade inga hjorton, badade inte i en sjö och vandrade med hundarna uppe på Dundret bara ett par gånger. Mina barn och jag åkte upp till Stora sjöfallet över dagen, vandrade upp längs med Soldalsleden, stannade och fikade, vandrade vidare, vadade vingligt och barfota över en bäck. Solen sken hela tiden, det var knappt några insekter alls och just när vi kom tillbaka till bilen började det regna. Jag hade behövt en till sådan dag. Minst.

Jag hade behövt få vakna i min blåa bäddsoffa i min svala sommarstuga några tidiga morgnar till. Koka kaffe och slå på radion, läsa lite, kanske sticka några varv på det som ska bli en halsduk till Alicia, sedan sätta mig i morgonsolen på det som förr, innan de flyttade iväg till äldreboendet, var mamma och pappas förstubro, med ännu mer kaffe och med tre stora glada hundar virvlande omkring mig.

Jag hade behövt ta mig an något till gårdsprojekt tillsammans med min bror. Inte något stort, inte måla om huset eller så, men något litet. Kanske avsluta min ommålning av ett gammalt utedass som hör till gården, ett projekt jag påbörjade för flera år sedan och där bara lite slipning återstår innan jag kan börja måla. Klyva lite mer ved. Byta matta i hundgården. Nåt sånt.

Det faktum att jag åkt därifrån utan att göra allt detta som jag nyss räknat upp är mer än bara en önskan; frånvaron av det känns i hela kroppen. Hur kan jag förklara det, det är som om något tagits ifrån mig. Som när man ser fram emot att äta den sista biten av en god efterrätt och så ber någon – t ex ens lilla barn – om att få den och man ger bort den förstås och sedan sitter man där vid middagsbordet med en tom tallrik och en obestämd känsla av förlust, av brist på avslut.

Kanske är det för att det här besöket har varit speciellt. Jag har känt att jag hör hemma där på ett sätt som jag inte gjort sedan jag flyttade därifrån för att börja plugga i Uppsala. Varje gång jag har återvänt har jag känt mig som en besökare, en som dyker ner i en värld och en vardag som inte längre är min.

Inte den här gången. Den här gången har skogen och fjällen och sjöarna varit mina lika mycket som någon annans och jag har mått så vidunderligt bra av att vistas i dem. Gården där jag växte upp, min närvaro där har varit, hur ska jag förklara det, okomplicerad kanske. Jag har suttit vid ett stort middagsbord omgiven av några av mina bästa vänner med respektiven och barn och istället för den vanliga känslan av att inte riktigt höra till har jag känt mig som en del av en gemenskap, omfamnad av människor som jag känt i större delen av mitt liv och som så självklart ger mig – och nu också mina barn – en plats vid bordet trots att jag för det mesta inte är där.

Det har varit vilsamt att landa så. Det har gjort det svårare att åka därifrån.

19
Jan
2019
2

Skrivövning: “Beskriv din bostad”

Ett tag bodde hon på Manhattan. Upper East Side. “Corner of York and 84th” sa hon till chauffören när hon någon enstaka gång tog en taxi hem. De första gångerna hade hon sagt sin exakta adress, men sedan fick hon för sig att det borde vara enklare för chauffören om hon istället sa numret på närmsta tvärgata. Hur gjorde riktiga New Yorkers, det fanns säkert något rätt sätt, hon borde googla det. 

Hon tyckte mycket om lägenheten i hörnet av York Avenue och 84:e gatan.  Den var gammal och i uselt skick, med sprickor överallt, flagiga tak, otäta fönster och noll arbetsytor i köket. Elementen levde sina egna liv, duschvattnet var antingen skållhett eller iskallt och den låg på fjärde våningen utan hiss, men den var väl inbodd. Den kändes varm. När hon först såg annonsen var det bilden på det långsmala vardagsrummet med den stora röda mattan och den röda lampan bakom soffan som fick henne att genast kontakta hyresvärden. Hyresvärden hette Elizabeth och när hon kom dit för att titta på lägenheten fick hon veta att över 100 personer var intresserade av att hyra den. Men Elizabets var tredje generationens norska och hon svenska och därför var det hon som fick första tjing. Elizabeth tyckte att det kändes tryggt att hyra ut till en “fellow Scandinavian.” Her luck.

Mitt emot soffan stod en bokhylla i mörkt trä, full med hyresvärdens böcker och antika kamerasamling och bredvid den hade hon ställt den enda möbel som hon för närvarande ägde, en vit öronlappsfåtölj med stora, gröna blomblad som hon köpt på Ikea. Hon hade verkligen inte tänkt samla på sig några möbler alls förrän hon säkert visste om hon skulle stanna på östkusten, men på grund av akut sorg över det torftiga möblemanget i hennes första lägenhet, den i Queens, hade hon gjort ett spontaninköp som hon aldrig ångrat. Hennes första hyresvärd, en judisk forskare, skådespelare och författare som hette Judith och som ofta kom förbi för att lämna av grejer i lägenhetens vindsförråd och gärna förde långa och ibland ganska tröttsamma samtal om det politiska läget i USA i allmänhet och New York i synnerhet, frågade om hon ville lämna kvar fåtöljen, men det hade känts viktigt, symboliskt nästan, att behålla den, så den fick följa med.

Mellan bokhyllan och fåtöljen stod en slags sjömanskista i trä och på den, lutad mot väggen, hade hon placerat ett stort porträtt på sina barn. 

Sovrummet var hon också förtjust i. De tjocka, vinröda sammetsgardinerna, sängen som var så skön med täcke, kuddar och sängkläder som inte var av denna världen (allt var Elizabeths), och garderoberna som nu var fulla med hennes kläder. Utöver kläderna – och fåtöljen förstås – hade hon bara några få egna ägodelar. På golven låg ett par trasmattor som hennes mamma vävt, i fönstrena stod hennes egna blommor och i bokhyllan stod väl så många egna böcker. Hon hade köpt dem mot bättre vetande, för vad skulle en person utan något fast hem med böcker till, det var ju bara vikt att släpa runt mellan tillfälliga bostäder. Eller så var det just då, när man inte hade något riktigt hem, som man behövde böcker, som någon slags förankring i en tillvaro som flöt omkring på öppet hav i ingen särskild riktning. Väntandes, bidandes sin tid.

4
Jan
2019
2

Barn barn överallt

Jag har rest en del under jul och nyår. Till Kalifornien för att vara med mina barn, därifrån till Vancouver för en hockeyturnering och till sist åter till New York. Och eftersom det var just jultid var det barnfamiljer barnfamiljer överallt. Pyttesmå fjunhåriga bebisar, två-åringar som inte fattar grejen med att sitta i egen flygstol när man kan sitta hos mamma, kluriga fem-åringar som gärna småpratar lite med stolsgrannen och åtta-åringar som är så stora och förståndiga och hjälper sin ensamåkande morsa med det ena och det andra och sedan lugnt och stillsamt kollar film hela resan.

Alla sorters barn överallt och jag dog lite av att se dem, kunde inte låta bli att snegla åt deras håll. En gång var allt det där mitt, under en period i livet reste jag också med fjunig bebis och klängig två-åring  och glad fem-åring, alla på en gång, och jag tyckte så mycket om det.

Jag älskade att vara resegeneral – aldrig är man väl så mycket flockledare som när man reser på egen hand med med sina ungar. Man måste ha järnkoll på allt och allting kan gå fel hela tiden. Någon springer åt ett helt annat håll, någon behöver kräkas eller kissa, någon blir tvärtrött och orkar inte ta ett steg till, någon glömmer en älskad leksak som MÅSTE återfås till ägaren, någon drabbas av allmän härdsmälta pga hunger/rastlöshet/syskon som retas och måste lugnas ner på ett snyggt sätt. Det är ofta varmt och kladdigt, man måste stå i långa köer och mekka sig förbi x antal säkerhetskontroller och man måste vakta med sitt liv så att inget barn snuddar med sina fötter vid stolsryggen framför dem för då får man en sån jävla utskällning av personen som sitter i den stolen att man tappar tron på hela mänskligheten. Man måste ha med sig klädombyten och underhållning och extramat för ingen gillar flygplansmaten och alla är hungriga och allt ska vara packat på ett smart sätt för det slutar alltid med att man måste bära allting själv plus ett barn eller två som för tillfället inte orkar gå. Ens barn är som små presumtiva bomber som kan detonera när som helst och det är jag, bara jag, som ansvarar för att de inte ska göra det, att vi ska komma från plats A till plats B med livet och förståndet i behåll och helst också utan att bli hatad av alla medpassagerare.

Jag var så trött ibland på de där resorna att ett vänligt ord från en medresenär om “fina barn” kunde få mig att börja gråta, men som jag älskade det. Jag kände mig så kompetent som morsa och jag var så stolt över min lilla ljuvliga flock och så tacksam de gånger alla jobbade åt samma håll och hjälptes åt så gott det gick. Vi hade ofta så himla roligt. Allting var så spännande, vi var antingen på väg till Sverige eller på väg hem och vi såg lika mycket fram emot båda destinationerna. Och känslan av stillsam eufori när ens ledsna unge äntligen somnade som en liten trött korv i ens famn och sedan sov flera timmar och man hann både äta (med en hand så gott det gick) och se nästan en hel film – oslagbar.

Den här gången reste jag ensam, utan flock, och vemodet stod mig upp i halsen när jag såg alla barn överallt. Men det är okej, vad kan man annat vara när ens barn börjar bli stora. Vemodet och jag hänger mycket med varandra nuförtiden, det gör ingenting. Och sedan tänkte jag på hur roligt det var att flyga till Kalifornien tillsammans med mina östkustbarn helt nyligen och på hur mycket jag ser fram emot Sverigeresan till sommaren med dem alla tre. Mina stora fina barn, min lilla flock som jag är så galet stolt över och älskar att hänga med. Det är lika roligt att resa med dem nu. Lugnare, inga härdsmältor, ingen börjar helt oförmodat springa åt fel håll och vi hjälps åt att bära väskor. Men i övrigt. Min lilla flock och jag. Som jag vill ha det.

16
Dec
2018
2

Söndag kväll

Man kan visst vara ensam en hel dag, faktiskt en hel helg, utan att bli galen. Kanske man blir lite galen, jag vet inte, det är svårt att diagnostisera sig själv. Jag tror jag mår bra. Jag har sovit länge, pluggat mycket, tränat, promenerat, åkt ner till en bokhandel i Lower West Side och köpt julklappsböcker, åt andra och åt mig själv.  Jag har gjort nyttiga saker, städat och tvättat kläder och lagat mat, och jag har kollat på två av sonens hockeymatcher via youtube. Han har varit på turnering i Las Vegas och en snäll pappa streamade åt oss som inte var där. Jag har inte ringt någon, inte någon vän, inga syskon, har bara textat lite med mina barn. Jag hade kunnat gå på en fest på lördag kväll, men jag fixar inte att gå på fest ensam ännu. Jag vet att det kan bli jättetrevligt när jag väl har fått i mig en öl och hittat någon att prata med, men, eh. Jag håller mig hellre hemma.

I morgon är det måndag igen och på fredag åker jag hem. Bara en fullspäckad arbetsvecka – fem ynka dagar – kvar. På fredag är alla barnen redan hemma, bara jag fattas och min hemlängtan gör mig rastlös. Jag längtar efter mina barn och min hund och min soffa på min veranda under mina eucalyptusträd. De är fortfarande mina också, jag behöver påminna mig själv om det. Jag längtar efter att allting ska vara som vanligt, fast jag vet att ingenting är det och aldrig mer kommer att bli det. Jag vet också att det är bäst så, men att veta det är inte samma sak som att känna det.

Ute regnar det fortfarande, det har regnat hela dagen och i skarven mellan trottoarer och gator bildas det små sjöar som man ibland kan ta sig runt, ibland måste vada igenom. Jag ska ge mig ut i det där nu, kaffet är slut och caféet stänger klockan är sju och nu går jag hem.

24
Nov
2018
1

Möte på posten

“No, no, not like that. You have to fold it first, otherwise you’re gonna cover the bar code.”

Jag står på posten och ska skicka iväg ett ett Priority Mail till Erik. Postar inte saker så ofta och börjar klistra fast en adressetikett utan att tänka desto mer på den exakta layouten för det hela.

Enter, man till höger om mig vid bordet, lätt frustrerad över mitt uppenbara slarv.

“Here, pull it back. Now fold it.” Med gemensamma krafter drar vi försiktigt tillbaka adressetiketten tillräckligt mycket för att jag ska kunna vika ner toppen på kuvertet.

“Now the address. You know you could’ve just written it directly on the envelope, didn’t even need that,” säger mannen och pekar på etiketten som jag just klistrat fast. Han ignorerar mitt tack och återgår till det han håller på med.

Folk i den här stan, alltså. Man kan ju inte annat än att tycka om dem.

21
Nov
2018
1

Framtidsscenario, first rough draft

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. 

Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag trivs, det gör jag verkligen, men jag är också lite skakig inför allt det nya, och därför gör äldre ensamma kvinnor mig illa till mods. Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. 

Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har förstås en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så utvecklar de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har det (minus barnbarn och bokklubb och kaffet får jag koka själv).

Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.

17
Nov
2018
2

Viloläge

Alltså, vissa kvällar de där första månaderna i New York, de var verkligen inga höjdare. Det var inte precis så att jag däckade helt och hållet, det gjorde jag inte. Men jag stängde av, blev en mänsklig motsvarighet till en laptop i viloläge. Det blinkade fortfarande en liten grön lampa någonstans, men det hände i stort sett ingenting.

Jag rörde mig försiktigt, gjorde bara det allra nödvändigaste. Tog bussen hem från jobbet, lagade lite käk och tittade på någon gammal netflix-serie tills jag blev trött och gick och la mig. Det var allt.

Jag försökte inte tänka bort ledsamheten, försökte inte peppa mig med att se framför mig hur bra det skulle kunna bli eller tänka på hur lyckligt lottad jag ändå är – den peppen sparade jag till andra dagar. Istället tänkte jag så lite som möjligt, sorgen och saknaden satt i kroppen utan att jag behövde sätta ord på det och jag lät det vara så. Det var på något märkligt sätt skönt, eller i alla fall vilsamt, att bara vara ledsen i lugn och ro. Och de kvällarna tog ju också slut. Jag andades, minutrarna tickade iväg och sedan somnade jag och fick vakna till en annan, bättre, dag.

3
Nov
2018
0

Nyinflyttad

Jag har flyttat igen. Tredje lägenheten på ett år och det går långsamt framåt. Från den vidriga varannan-veckas-lägenheten som låg bara en mil ifrån mina barn och min hund och mitt liv, till lägenheten i Queens som var ganska okej om än sorgligt tråkigt möblerad, till en rejält sliten, men hundra gånger trivsammare, one bedroom på Upper East Side, Manhattan. Min hyresvärd har lämnat kvar sina blommor, bara en sån sak, och jag ska köpa några till. Idag ska jag göra det faktiskt, först ska jag kolla in Hilma af Klint-utställningen på Guggenheim, sedan ska jag gå till Home Depot och köpa blommor och glödlampor.

Jag tänker en del på hur det vore att ha en egen lägenhet, där jag kan bo så länge jag vill och inreda som jag vill. Tanken på att köpa möbler, bygga ett hem igen, är så främmande. Hur länge skulle jag bo där, vad skulle jag göra med allting när jag flyttar igen? Vart ska jag ens bo? Några år här, så mycket vet jag, men sedan? Stanna här? Västkusten igen? Sverige? Att inte ha en fast punkt är så märkligt. Tanken på att ha en fast punkt igen känns också märklig. Jag och alla kringvirvlande höstlöv, vi har mycket gemensamt just nu.

Helst vill jag ha ett litet hus, med en liten trädgård, men hur skulle det gå till? Jag hade ju det, både huset och trädgården, men det ville sig inte. Det är inte mitt liv längre. Kanske finns det ett annat hus för mig någonstans, ett ännu mindre, med en pytteliten trädgård, eller i alla fall en liten altan där jag kan ha blommor i krukor. Det vore fint, det önskar jag mig. Och en bil, det skulle jag verkligen vilja ha. Litet hus, altan, bil, Och min hund. That’s it. Please and thank you.

26
Oct
2018
0

Fredag morgon

Detta gör jag just nu: Sitter i en liten väntkur vid Tenmile River Station i nordvästra Connecticut och dricker kaffe ur en termos. Det finns inga bänkar här inne, så jag sitter på resväskan för att kunna skriva på laptopen. Ute är det två grader varmt, jag har inga riktiga vinterkläder och jag skulle frysa häcken av mig om det inte vore för två högljudda värmefläktar i taket som blåser ut varmluft när man trycker på knappen “Push for heat.” Värmen når inte så långt, om jag står upp blir jag väldigt varm om huvudet men är fortfarande iskall om fötterna och här på resväskan blir det väl så svalt. Men no complaints; närmsta café ligger en mile bort och och min skjuts kommer först om en timme, så jag är mycket tacksam för både takfläktar och kaffetermos. Dessutom hittade jag och åt jag nyss en “Organic blueberry fig bar” som jag köpte igår morse på väg till tunnelbanan av en liten pojke som stod i ett gathörn och sålde dem för 1 dollar styck. “Great entrepreneurial spirit” sa jag till pojken som såg lite trött ut, klockan var ju bara sju på morgonen, varpå pappan som stod bredvid frågade sin son, “Do you know what entrepreneur means?” Baren var verkligen ingen höjdare när jag testade den igår eftermiddag men jag såg ingen skräpkorg och la tillbaks den i väskan. Och det var väl meningen för nu hittade jag den och blev så glad och den smakade helt ok. Så, fläktarna blåser varmluft, kaffet är hett och snart får jag träffa en av mina ungar. Bra fredag det här.

1 2 3 17