24
Aug
2016
0

These days, ever so often, I turn the radio off

Hammer_portrait_V - 1

Jag slår på radion, det är Trump som vanligt, det är alltid Trump på radion nu. Han säger, “She’s against the police and you know it. You know it, I know it, she knows it and you better believe it.” Sedan lämnar han det och går vidare. Enough said, tydligen, och jag funderar på vad det skulle kunna tänkas betyda, detta att vara “mot polisen?” Är man kanske för minskade befogenheter? Vill man ha färre antal poliser? Kanske avskaffa polismakten helt och hållet och ersätta den med något annat, oklart vad? Hur kan någon påstå, och hur kan någon tro på, att en amerikansk presidentkandidat skulle vara “mot polisen?”

Den där bilden av poliserna som omringar en påklädd kvinna på en strand i Frankrike, den är så vidrig på så många sätt. Männen i uniform som står där och kräver att hon ska visa korrekt mängd hud. Människorna runt omkring som hejar på och skriker, “Åk hem.”

Jag läser Niklas Orrenius, “Drömmen om Sverige”, i förordet berättar han om frågorna han ställde till sin farmor när han var liten, om nazismen och judeförföljelserna. “Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se,” sa farmor. Niklas Orrenius tänker på frågorna han kommer att få från sina barnbarn i framtiden, om Syrien och flyktingkatastrofen, om vad vi gjorde och vad vi visste, vad vi såg. “Framtidens svar skapar vi nu,” skriver han.

Bara några grejer jag tänker på just nu. Världen är galen, verkligen.

(Fotot är från en utställning på Hammer Museum, Made in L.A. 2016: A, the, though, only. Konstnären heter Huguette Caland)

19
Aug
2016
0

Snart vaknar jag

IMG_8116-2Jag tror knappt det är sant, jag tror inte det är sant, men idag knallade jag in på Samy’s Camera och köpte en ny kamera och ett nytt objektiv. Är nu mycket pank men mycket glad, lite yr i huvudet faktiskt, över att äntligen ha kunnat uppgradera min halvtaskiga utrustning. Har just monterat ihop den, batteriet är på laddning, snart ska jag ut och fota. Hej hej!

16
Aug
2016
0

Living the slow life

Jag är snäll mot mig själv just nu, det förvånar mig för jag är inte den som brukar vara det. Snarare är jag min egen värsta fiende och jag vill inte vara det längre, men det har inte varit alldeles enkelt att tänka om, förrän nu tydligen.

Nu accepterar jag det faktum att sommaren har varit rejält tröttsam, bra på många sätt, men också slitsam och jag tänker att det är okej att ta det lugnt några dagar till, inte börja på något nytt stort jobb ännu. Jag får vila.

Några pitchar har jag skickat ut, ett jobb har jag sökt och utöver det läser jag (fortfarande Where I Was From), planerar för allt det jag vill göra under hösten, och skriver på mitt bokprojekt.

Problemet med bokprojektet är att när jag väl dyker in i det så vill jag aldrig aldrig komma ut därifrån, jag tänker “bara en dag till” och så går dagarna och så kan jag inte ha det i längden. Jag är dålig på det, på att hoppa mellan olika saker, det tar tid och kraft att byta spår. En sak i taget, helst, men man kan ju inte få allt.

Jag sitter ute på verandan mest hela tiden, i skuggan under parasollet, och idag slog det mig att när jag blir gammal vill jag sitta precis så här. I skuggan, omgiven av mina träd och mina blommor, med en trave böcker och något att skriva på. Jag dricker kaffe och allt som oftast ringer och textar mina barn och barnbarn och vi pratar om vad de gör och hur de mår och om vad som händer i världen. Och jag ska vara helt klar i huvudet och fortfarande orka gräva i trädgården, i alla fall ska jag klara av att plantera blommor i krukor, för ryggen kanske inte riktigt håller för trädgårdsgrävande vid det laget, men det må ju vara hänt.

12
Aug
2016
0

Omläsning

UnknownJag läser om Where I Was From, av Joan Didion och blir lite däckad, sådär som jag alltid blir när jag läser något av henne.

Jag har sån vansinnig respekt för henne, för hennes intelligens, förmågan att analysera, förstå, göra kopplingar mellan till synes orelaterade skeenden.

När jag så sakteliga började sadla om från akademiskt skrivande till något som jag ännu inte visste vad det skulle bli hade jag henne som förebild; så knivskarpt ville jag också kunna skriva.

Inte konstigt att jag ödslade så mycket tid på att konstatera att jag var så j-a kass.

Jag kan bli irriterad också. På det som jag uppfattar som distansen, kylan och elitismen.  Auktoriteten som upplyser mig om hur saker och människor är. De många bisatserna som tvingar mig att läsa meningar flera gånger om för att se hur de hänger ihop och vad de faktiskt betyder.

Jag kan känna mig extremt osmart, okunnig och dåligt påläst när jag läser henne och det knäcker mig nästan lika mycket som det inspirerar mig.

Ett enda exempel:

Lakewood, för mig, är en platt och ointressant stad med en kall hockeyrink där Max tränade en säsong och dit det kan ta upp till två timmar för mig att köra en vanlig vardagskväll.

När Joan Didion skriver om Lakewood i Where I Was From börjar hon så här:

“Lakewood, California, The Los Angeles County community where in early 1993 an amorphous high school clique identifying itself as the Spur Posse achieved a short-lived national notoriety, lies between the Long Beach and San Gabriel Freeway, east of the San Diego, part of that vast grid familiar to the casual visitor manually from the air, Southern California´s industrial underbelly, the thousand square miles of aerospace and oil that powered the place´s apparently endless expansion.”

Därefter följer flera kapitel där Didion berättar om utvecklingen och avvecklingen av flygplansindustrin, om familjerna som jobbade där, om hur allting skulle bli bättre men istället kraschade helt, om ungdomsgänget Spur Posse och om hur allt detta ofrånkomligen hänger ihop.

Så många kvällar jag tillbringade i Lakewood under några vintermånader för ett par år sedan. Varför blev jag inte nyfiken, varför tog jag inte reda på något om stan som för mig bara är en kall hockeyrink, varför gjorde jag inte något av det? Vad hade jag ens kunnat göra av det?

Knäckande och inspirerande på samma gång, verkligen.

10
Aug
2016
0

Vardag

verandan (1)Åh att få vara ensam igen.

Ingen som frågar saker, ingen som vill att jag ska medla mellan bråk eller köra någonstans, ingen som är hungrig, uttråkad, eller arg på sin bror.

Ingen som vill mig någonting, bara jag, många koppar kaffe och min dator på en sval och skuggig veranda. Ingenting annat.

Emellanåt textar jag dem och kollar att allt är okej där de för tillfället befinner sig och det är det och jag får sitta kvar på min veranda och planera för allt jag vill göra den här terminen.

Jag organiserar idéer och uppslag, skaffar biljetter till några events som jag vill gå på, petar i någon halvfärdig artikel, skickar säljbrev (ok bara ett så länge, men tvåan är nästan klar) och njuter av det där stillsamt lyckliga hummandet i kroppen som uppstår när jag får börja jobba igen.

Nyss kom de hem och ville ha pengar för att gå ut och äta med sina kompisar, “absolut”, sa jag, tryckte några sedlar i händerna på dem och så försvann de igen.

Lugnet fortsätter.

PS. Bästa biljetterna hittills – David Sedaris i november. Äntligen, och tillsammans med Alicia dessutom. Yay.

7
Aug
2016
0

Hemma igen

Kom hem från Sverige igår kväll, sov hela natten och vaknade tidigt i morse med en huvudvärk från helvetet.

Det gick över med starka tabletter och mer sömn och nu sitter jag här under mitt eukalyptusträd och luktar på södra Kalifornien och försöker vänja mig vid det faktum att jag är här och inte längre där.

Det blev en så hastig avfärd, vi bokade om våra biljetter och åkte hem fyra dagar tidigare och det var bra, jag ville det, men de sista dagarna gick så fort. Vi åkte hem och nu är jag här, men mentalt kliver jag fortfarande omkring på en hjortronmyr i norra Norrlands inland.

Jag skulle behöva åka båt, jag skulle behöva en vecka på mig för att förflytta mig mellan mina två världar. Istället tar det en vecka för mig att varva ner när jag kommer till Sverige, att anpassa mig till tiden och rytmen och livet där. Sedan några dagars vilsenhet åt andra hållet innan jag landar i vardagen igen.

Det är likadant varje gång, det går aldrig över, men det är okej. De där kasten i tillvaron kan bidra till en slags manisk kreativitet också, särskilt när jag kommer hem och sover alldeles för lite, men ändå har massor av energi och är pigg på ett konstigt, jetlaggat vis ända tills jag kraschar. Då är det bara att hänga med och hoppas att landningen blir någorlunda mjuk.

7
Aug
2016
0

(Inte så mycket) sommarläsning

Jag lånade så många böcker i sommar, jag skulle läsa så mycket, men det blev nästan ingeting.

Först läste jag om (för att den stod i min bokhylla och jag inte hade hunnit bege mig till biblioteket ännu) biografin om Barbro Alving, Krig, kvinnor och gud, av Beata Arnborg och den var lika bra den här gången.

Sedan, efter att ha varit på biblioteket, läste jag Århundradets kärlekssaga, av Märta Tikkanen. Blev helt knockad av den, av styrkan och kraften i berättelsen och i språket hon använder. Dessutom blev jag inspirerad att fortsätta mitt pågående och högst amatörmässiga experiment med att skriva på någon slags hemmasnickrad diktprosa, det gjorde mig glad.

Direkt därefter började jag läsa Århundradets kärlekskrig, av Ebba Witt Brattström, men åh, jag blev så trött på den, på dem, på inte-Ebba och inte-Horace och deras sorgliga ordkastande, så jag läste faktiskt inte ut den. Kanske det bara inte var läge för den just då, kanske jag får ge den en ny chans nästa sommar.

Journalisten Christer Berglund var en helt ny bekantskap, jag läste hans reportagesamling I dödens väntrum och älskade alltihop.

Till sist läste jag Bröderna Lejonhjärta högt för min 11-åring. Vi pratade mycket om det faktum att mamman blev kvar ensam på jorden när båda pojkarna dog, det var värre än både drakar och tyranner ansåg mina barn. Slutbetyg: Inte “scary”, men “intense”.

Så, det var allt, av mina två stora kassar med biblioteksböcker läste jag bara de här. Det skulle inte bli så, jag hade sett framför mig en sommar med massor av läsning, men det var så mycket annat hela tiden. Föräldrarna, pojkarna, korsorden, hjortronen, tröttheten, vännerna, släkten, allt. Och så mindes min älskade systerdotter att jag velat lära mig virka, så hon kom med garn och virknål och lärde mig göra mormorsrutor. Hon kom också med en 5:2-bok och sa att jag måste läsa den och det gjorde jag faktiskt, i alla fall delar av den. Vi får väl se hur det blir med det framöver.

En bok till förresten, som jag för mitt liv inte kan komma ihåg titeln på, som handlade om olika sätt att skriva reportage på. Jag läste inte hela, men tyckte mycket om den och nu minns jag inte vad den heter och kan inte hitta igen den. En röd bok, inte alldeles färsk, kanske från 2007 eller så? Den blev lite regnskadad och jag väntade mig att biblioteket skulle vilja ha ersättning för den (och jag få behålla den), men det gjorde ingenting, sa bibliotekarien när jag lämnade in den, “den går ju utmärkt att läsa ändå” sa han vänligt. Men inte av mig, inte den här sommaren, och det grämer mig lite.

På flyget hem läste jag Bodil Malmstens sista loggbok, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Som vanligt när jag läser något av henne: 1.) längtan efter att kunna skriva och 2.) insikten om att jag läser för få böcker och att jag skulle vilja/borde läsa mer.

6
Jul
2016
0

Pizza och regnkaos

“Regnkaos i Sverige.”

Vi har just landat på Arlanda, mina pojkar och jag, och vi går in på Pressbyrån för att fira med några tidningar och lite godis och så ser jag den där kvällstidningsrubriken och får ett litet ledset hugg i hjärtat.

Och genast blir jag irriterad på mig själv; jag vill inte att vädret ska spela någon roll, det är härligt att vara hemma oavsett väderlek och dessutom bor jag i södra Kalifornien och har sol nästan året om, hur mycket sol kan en människa behöva?

Men det hjälps inte, det spelar roll, även om kläderna är vattentäta. Sol i södra Kalifornien är helt irrelevant en regnig torsdag i Lappland. Jag är utlandssvensk, min hemlängtan har blå himmel och strålande sol, glada släktingar och vänner, och barn som cyklar och badar i sjön och metar med mask som de själva grävt fram i jordhögen bakom lagårn.

Jag vill, nästan förväntar mig, att Sverige ska leverera nu när jag äntligen kommer hem och helst av allt vill jag ha blå himmel och strålande sol, då kommer allt det andra liksom per automatik, inbillar jag mig.

Fast vädret spelade roll långt innan jag flyttade från Sverige. Under flera år nånstans kring låg- och mellanstadiet gjorde jag ett rutnät av sommarlovsdagarna och i varje ruta rapporterade jag om vädret med en svart kulspetspenna. “S” för sol, “R” för regn, kanske “M” för molnigt också, jag minns inte om jag var så nyanserad.

Något år senare, besvikelsen när väderleksrapportens utlovade “sol i hela Sverige” nästan alltid visade sig betyda “hela Sverige utom norra norrlands inland, som får 17 grader och ihållande regn.” Det var alltid bildbevis till de där “sommarn-kommer-prognoserna”, lyckliga människor som åt glass och solade på klippor i någon skärgård mycket långt från norra norrlands skitväder. Förutom att jag så förtvivlat gärna ville ha fint väder var det en återkommande bekräftelse på att mitt lilla hörn av världen i den norrbottniska skogen inte riktigt hörde till Sverige.

Men hur som helst, skit i vädret. Vi har landat, tagit oss till hotellet, vi har ätit pizza och lite godis och bläddrat i några tidningar (jag). Kanske regnkaoset kommer, men det är skönt att vara här.

Läser just nu: Let’s explore diabetes with owls, av David Sedaris.

20
Jun
2016
0

Det ljuva skrivarlivet

Det här frilanslivet alltså. Ibland är det okej, ibland är det bara så tröttsamt.

“Tack, men nej tack.”

“Vi tackar nej den här gången, men vill gärna lägga till dig på vår lista över frilansar.”

“Låter intressant, men vår budget tillåter inga inköp just nu, återkom till hösten.”

“….” (betyder inget svar alls)

Man måste vara hårdhudad som frilans har jag fått lära mig. En känslig själ klarar sig inte i den här tuffa branschen heter det. Låt dig inte nedslås av ett nej, ta det inte personligt, kör på bara, säger de som vet.

Men ändå, vilket öken det kan vara ibland. Då är det underbart att ha en egen webbsida, där redaktören (dvs jag) är vänlig, svarar omgående och accepterar åtminstone hälften av alla mina idéer. Om hon bara kom på ett sätt att göra webbsidan lönsam skulle jag få jävligt bra betalt också.

På sistone har jag skrivit om…

IMG_7330 …bröderna Samuel och Michael Åhdén, som var och hälsade på i Los Angeles härom veckan (häromveckan?) och vars gitarrsamling finns att beskåda på Guitars – The Museum i Umeå.

 

IMG_7359The Museum of Broken Relationships, nytt museum right smack i Hollywood. Missa inte.

Sveriges officiella närvaro i södra Kalifornien. En lite långrandig text kanske, men jag ville ta reda på hur det faktiskt ser ut, så det fick bli väl så detaljerat och redaktören hade inga problem med det. “Skriv så långt du behöver,” sa hon bara.

IMG_7873…en kort grej om The Swedish Affär med massa mingelbilder. Mitt första officiella mingel, det var hur trevligt som helst och jag träffade en hel drös intressanta människor.

Wolfe_closeup…en till kort grej, den här gången om Los Angeles-floden. Borde bli en längre artikel, men då behöver jag sälja den och jag har inte hittat någon redaktör som vill inse hur spännande hela den här restaureringshistorien är!

Nu ska jag skriva ut en intervju med två talangfulla kvinnor, som just släppt sitt första gemensamma musikprojekt. Sedan ska jag ringa och förhoppningsvis snart träffa Jane, en drygt 90-årig dam som stannade kvar på mingelfesten ovan betydligt längre än jag (som gick hem vid 21-tiden). Sedan eventuellt några till saker om jag bara hinner innan vi åker till Sverige. Redaktören tackar och tar emot.

17
Jun
2016
0

Mot okända horisonter

cafe_westchester (1)Min nya ambition: att inte rutinmässigt skriva in ”Starbucks” på GPS:en när jag och min dator behöver ett tillfälligt kontor ute på stan.

Tänk att gå genom livet och inse att av alla trivsamma caféer som finns här i världen så besökte jag cirka tre av dem. I övrigt ett oändligt antal besök i på samma kaffekedja i lokaler som alla ser exakt likadana ut och där man förväntas ange koppstorleken på italienska: “May I please have a grande plain coffee” (vem gör det, gör någon verkligen det)?

Kaffet är inget speciellt och deras mackor är högst eh, det är bara lathet och någon slags vag rädsla för det okända som får mig att gå dit.

Men nu är det slut med det, för det mesta i alla fall. Just nu sitter jag till exempel på The Coffee Company i Westchester, en något ålderdomlig deli där blåbärsbagelsen är ljuvliga och servitrisen kallar mig för ”honey” på ett slags moderligt sätt, trots att hon måste vara minst 15 år yngre än jag.

En bra ambition, det här. Det kommer att göra mitt liv mer äventyrligt, i det lilla. Vad mer kan man begära?

Uppdatering: Fick just veta att de stänger kl. 15.30, alltså om tio minuter. Inte just den äventyrligheten jag var ute efter, att kastas ut på gatan när jag behöver sisådär en timme till, men okej då, nya äventyr får kosta lite.

1 2 3 6