9
Sep
2018
0

The wait

Ja, kära nån, vad gör man denna dag av väntan? Det röstas fortfarande, vallokalerna har öppet en timme till och om 45 minuter presenterar TV4 sin första valprognos. Jag borde plugga, men har svårt att koncentrera mig. Ströläser tidningar, flyter runt på bloggar som jag inte besökt på flera månader och år, tänker att jag borde köra igång en ny, enklare blogg, gör det inte. Dricker för mycket kaffe, kör en tvättmaskin, lyssnar på regnet och får hemlängtan. Mest väntar jag bara, på att få veta om båda mina länder har blivit fullständigt galna eller om man får andas ut lite nu.

9
Sep
2018
0

Hälsa och vinka

Jag får en video från min syster, en hälsning från min mamma. Mamma sitter utomhus i rullstolen, hon har på sig sin älskade blålila jacka och sin svarta basker och runt benen har hon en vit filt med rosa blommor. På händerna har hon vantar, röda med svarta rutor på. Det är mitten av september, det börjar bli kallt i norra Sverige och hon är så tunn och skör, som en liten fågel. Hon får inte bli kall.

Mamma kan gå, men rullstolen får alltid hänga med när hon är ute och promenerar. Hon blir trött ganska fort och har dåliga knän och när hon gått en stund sätter hon sig i stolen och pustar ut och blir skjutsad.

— Hälsa till Ingegerd och vinka, hör jag jag min syster säga i bakgrunden.

Mamma förstår inte riktigt vad hon ska göra och hon vet inte vem Ingegerd är, det har hon inte gjort på flera år.

— Är hon färdig snart, frågar mamma förstrött.
— Ja, hon är färdig snart, säger min syster.
— Vi kanske träffs då.
— Jadå, det gör ni.

Lilla mamma. Det blev ingen Sverigeresa den här sommaren, för första gången sedan jag flyttade till USA. Sedan i april bor jag sex flygtimmar närmare Sverige än tidigare, men livet medger inga hemresor just nu.

— Vinka till Ingegerd, säger min syster igen.
— Hejdå, säger mamma. Hon ler och vinkar med sin vanthand mot telefonen. “Vi träffs då.”

21
Aug
2018
0

Joe Gould och jag

“I started to say something optimistic but sensed that I ran the risk of being presumptuous; a man who has no lice on him is not in a very good position to minimize the disagreeableness of lice if he is talking to a man who is crawling with them…” 

Jag läser Up in the Old Hotel just nu, en samlingsvolym med texter av Joseph Mitchell, en författare/journalist som jag varken hört talas om eller läst något av tidigare. Mitchell flyttade till New York från North Carolina år 1929, tillbringade åtta år på olika lokaltidningar och började sedan jobba på the New Yorker, där han blev kvar under resten av sin karriär. Jag tycker så mycket om den här boken, för att Joseph Mitchell skriver så precist och liksom opretentiöst och för människorna och platserna han berättar om, men mer om det senare. 

En av personerna som Joseph Mitchell berättar om är Joe Gould, en luggsliten figur, oftast hemlös och utfattig, som drar runt i New Yorks likaledes luggslitna kvarter mellan 1916 och 1952. Om Gould finns mycket att säga, men det viktigaste med honom, det som nog kan sägas definierar honom, är att han tillbringar en stor del av sin tid med att arbeta på “a formless, rather mysterious book that he calls The Oral History or Our Time,” ett verk bestående av konversationer och företeelser som han har hört eller sett under sina vandringar längs New Yorks gator och som han anser vara betydelsefulla att bevara för eftervärlden. För Mitchell berättar Gould att boken redan är 11 gånger så lång som bibeln och att den är långt ifrån färdig. Gould är förvissad om att han skriver på ett storverk, ett slags Böckernas bok, och han oroar sig mycket över att han inte ska hinna skriva klart den innan han dör.

Det vill säga, så tror man att det är efter att ha läst Mitchells första text om Joe Gould, som publicerades i The New Yorker den 12 december 1942, med titeln Professor Sea Gull.

Drygt tjugo år senare, 19 september 1964, publicerar Joseph Mitchell en ny text om Joe Gould. Då har Gould varit död i sju år och vänner, bekanta och förläggare har förgäves letat efter de 100-tals anteckningsböcker som Gould använde för att skriva ned The Oral History och som han påstod sig förvara på olika platser i och utanför New York. Den nya texten heter Joe Gould´s Secret och hemligheten (som uppenbarade sig för Mitchell ganska snart efter publiceringen av den första texten, men som han valde att hålla för sig själv i 20 år) visar sig vara den att The Oral History or Our Time, så som Gould beskrivit den, inte existerar. Det finns inga hundratals skrivböcker, det finns bara typ fjorton och alla dessa består av olika versioner av några få berättelser, om och om och om igen.  En handlar om hans fars död, en annan om hans mors död, en tredje om tomater och en fjärde text om hur han en gång genomförde ett forskningsuppdrag i North Dakota som gick ut på att mäta omfånget på olika indianstammars huvuden. Olika varianter på dessa fyra berättelser, om och om och om igen.

Jag läste båda texterna om Joe Gould och tänkte OMG, det där är ju jag. Alla de där oavslutade texterna, bokutkasten, som jag har i min dator är min alldeles egna Oral History! Jag hyser ingen ambition om att skriva en världsklassiker, men själva grejen, den att tro att man skriver, intala sig att man skriver, tala om för andra att man skriver och så skriver man egentligen inte mycket alls och det man skriver är mest bara olika versioner av samma sak, det är ju jag. Boken om Los Angeles, boken om svenskar i södra Kalifornien, boken om en annan grej och boken om ytterligare en annan grej…allt det där är min Oral History som jag inte förmår att ta itu med på allvar och inte förmår göra färdigt. Hela den här j-a bloggen är ett bevis på min oförmåga. “A book about LA.” Ha.

Min arbetsordning är denna: Få en idé eller återkomma till en gammal idé, börja skriva, älska hela projektet, skriva lite till, börja tvivla, sluta skriva, överge projektet. Få en idé eller återkomma till en gammal idé, börja skriva…och så vidare i all evigheters evighet. Min oförmåga att färdigställa en text, lång eller kort, är monumental. Såvida det inte finns en deadline och någon som väntar på att jobbet ska bli klart, men det är ju en helt annan grej som inträffar alldeles för sällan för att det ska bli någon rutin i det hela. Det räknas inte.

Jag tänker att därför är det en god idé att skriva här, vare sig jag vill eller inte. Jag behöver träna på att skriva klart. Kort eller långt spelar ingen roll och kvalitet är sekundärt. Det behöver bara bli klart. Och det är den här texten nu. Seger!

19
Aug
2018
0

Morsa igen

Jag tog fram min gamla kalender idag. Den är inte så gammal egentligen, det var den jag använde innan jag bytte kust och började jobba heltid på ett kontor på 46:e våningen i New York och det är bara knappt fyra månader sedan.

Då, fram till för några månader sedan, hade jag en dag per sida och varje sida var full med punkter på att-göra och att-komma-ihåg och möten att infinna mig på. Det var jobbmöten och hockeykörningar och intervjuer, lunchträffar och läkarbesök och matcher och veterinär och inköpslistor och tusen andra saker som man ägnar sig åt när man jobbar som frilans och har tre barn och en liten hund.

När jag flyttade så slutade jag med kalendern helt och hållet. Allt jag gjorde på jobbet stannade på jobbet och jag hade inte längre barn och hund att rodda; det gjorde min man.

Det enda jag verkligen behövde hålla reda på var när jag skulle åka hem och det behövde jag inte en kalender för att göra.

Att gå från ett liv till ett helt annat, det gick så snabbt, tog bara en flygresa på fem timmar för kroppen att förflytta sig, men fortfarande, tre månader senare, har huvudet inte riktigt landat.

Det har varit bra och dåligt, enkelt och svårt, roligt och ledsamt, allt i en enda märklig röra. Jobbet har varit roligt, New England underbart, New York helt ok. Att vara utan barnen var vilsamt i en vecka, sedan mest bara ledsamt.

Men nu är två av mina barn på väg hit för att börja sina skolor och i morse när jag satt och planerade inför över hösten insåg jag att jag behöver en kalender igen. För att hålla koll på hockeymatcherna och turneringarna och besökshelgerna på skolorna och deras hälsa-på-i-NY-helger och mina resor och inte riktigt tusen andra saker men en  hel del ändå. Jag behöver inte en dag per sida längre, faktiskt bara en månad per sida och en ganska lång att-göra lista på sidan om, men det räcker. Jag känner mig som en morsa igen. Inte så som det var förr, men på ett nytt sätt. Det blir bra det också. Så väldigt bra.

13
May
2018
0

Allting bara händer…

…och jag försöker hänga med, så gott det går.

Jag är separerad, sedan ett tag tillbaka.

Jag bor i New York, kanske tillfälligt, kanske permanent. Jag bor här ensam, utan mina barn och min hund.

Jag har ett nytt jobb, ett vikariat på sex månader. Ett “vanligt” jobb, med fasta tider, fast månadslön och lediga kvällar och helger. Det var nio år sedan sist.

Två av mina barn flyttar hemifrån till hösten, ett av dem är bara 15 år. Nästa år följer min minsta unge efter, han kommer också att vara 15.

Av allt det som händer, en del bra grejer, en del mindre bra, så är detta att inte vara heltidsmorsa det som är svårast att hantera.

Folk säger att åren med barnen hemma går så fort, att det känns som att det var igår de kom till världen. Jag tycker det är tvärtom. Jag kommer knappt ihåg hur det var att inte ha mina barn omkring mig, de har funnits i mitt liv, i min vardag, i en hel evighet och jag vill fortsätta ha dem där.

29
Jan
2018
0

Topanga biking

Äntligen kom vi oss iväg till Topanga, äntligen fick jag upp i alla fall en av mina ungar på en mountain bike. Nere vid stranden cyklar vi allt som oftast, men aldrig förr har vi tagit oss upp i bergen. Nu gjorde vi det, med betoning på “upp.”

Det började bra, vi hyrde cyklar på hjälpsamma och supertrevliga Topanga Creek Outpost. De bjöd på kaffe och banankaka medan hojarna gjordes i ordning och vi fick en mycket detaljerad vägbeskrivning. Det skulle bli brant först och sedan ännu brantare, varnade de, men så småningom skulle det plana ut och det skulle bli en piece of cake.

Och brant var det och ännu brantare blev det, vi cyklade så gott det gick, men det blev mycket knuffa och släpa och ibland lyfta cyklar uppför små smala, branta stigar. Så småningom planade det ut en del, men då var min käre son så trött och ilsken att inte ens Subway-mackorna förmådde mildra hans humör.

— Aldrig mer, konstaterade han.

Men jag hittade en bra väg hem och när han fått pusta ut lite och rulla hela vägen tillbaka till butiken så tyckte han att det hade varit rätt okej ändå. Han kunde tänka sig att pröva igen, om bara backarna vore lite mindre branta. Det sa han mest för att göra mig glad, tror jag, men jag tar honom på orden. Snart prövar vi igen.

 

11
Aug
2017
0

Snart börjar det

Sista fredagen före skolan börjar. Jag har lagat mat i flera dagar, gjort storkok och fryst in för att vardagen ska bli lite smidigare när allting drar igång på allvar.

Har tänkt göra det så många gånger, men häromdagen fick jag feeling och satte igång. Nu är frysen full med pesto och köttfärssås (fast på kalkonfärs dårå) och lax och lite annat och då är jag ändå inte klar. I morgon blir det några pajer och hundra miljoner grönsaksbiffar.

Sedan börjar det. Nästa vecka börjar skolan och hockeyträningen och mina jobb och Alicia behöver övningsköra och Jeff åker till Indien i tre veckor. Då är det skönt att ha en frys full med 20 portioner köttfärssås att luta sig mot.

Inget stressar mig, jag är redo.

5
Aug
2017
0

Älska jetlag

Tiden och sommaren går, för ett par dagar sedan kom jag tillbaka från tre veckor i Sverige och nu befinner jag mig i min ljuvliga jetlagbubbla.

Jag älskar att vara vaken på natten, men i kombination med extrem kvällströtthet blir det inte många sena kvällar i det här huset; jetlagdagarna är min enda chans att vara nattuggla. Halvtrötta dagar, tidig kväll, några timmars sömn och sedan de där underbara, produktiva timmarna från ett-tiden fram till att det börjar ljusna och resten av huset vaknar.

Jag drar ut på det så mycket jag kan, men efter några dagar börjar dagarna bli väl så sega och att lägga sig vid sju-tiden går inte ihop med att köra pojkarna på hockeyträning. Dessutom är det rätt så trivsamt att kolla filmer med ungarna på kvällarna innan skolan börjar.

Ett par nätter till blir det om jag har tur, sedan blir allt som vanligt igen.

9
May
2017
0

På den 68:e dagen…

Jag drack för mycket en kväll och min #blogg100-svit kraschade, efter 67 dagar.

“Drack för mycket” låter kanske som en vild och galen helkväll på stan och det hade ju varit trevligt, men i mitt fall innebar det två glas rödvin och en halv öl. Det räckte för att jag skulle tänka, “Det blir så j-a dåligt, nu skiter jag i det här och går och lägger mig,” och så gjorde jag det.

Jag var så säker på att jag skulle klara det den här gången. Det skulle bli ett bevis i det lilla på att min prestationsångest inte bestämmer över mig och att jag förmår slutföra saker som jag föresätter mig att göra. Inga tankar på bra eller dåligt, bara ett inlägg om dagen i 100 dagar, strunt samma vad det blir.

67 dagar är vad det blev.

Men nog om det, it is what it is och 67 dagar är bättre än två. En helt annan grej: Jag har läst på en del om Street Photography och förstått att det är fler än jag som tycker det är svårt att fota okända människor. Det finns långa artiklar och kurser i konsten att fota okända människor.

Jag läst några av artiklarna och det råd jag tog till mig var detta: Om du ska fråga om lov, fråga då “Can I make your portrait”, istället för “Can I take a photo”. Låter det helt fånigt, jag vet inte? Man kanske kan göra nån variant på det, men hur som helst så tyckte jag om den tanken, att göra ett porträtt tillsammans istället för att ta en bild och försvinna. Just nu skulle jag inte våga fråga varken det ena eller det andra, men det kanske ger sig.

6
May
2017
0

Så j-a feg

Detta förmår jag inte göra: Fota människor som jag inte känner.

Att fråga om det är okej att jag tar en bild. Jag gör det inte. Jag. Gör. Det. Inte.

Tidigt i morse, redan vid sex-tiden, var jag nere på stranden med kameran. Gick förbi en ung kille som stod och fiskade, iklädd svart skinnjacka och en röd kepa. Det hade blivit en jättefin bild, men det blev ingen bild alls, för jag vågade inte fråga om jag fick fota.

Så var det med det. Det kanske finns en kurs för det också. “Våga fråga.” Ska kolla upp det.

1 2 3 16