27
Sep
2016
0

värmen

Den här värmen, den gör mig lite galen. 35 grader vid kusten, vår luftkonditionering har inte funkat på ett par år och att öppna dörren och gå in i vardagsrummet är som att gå in i ett tropiskt växthus minus fukten.

Luften står helt stilla och jag undrar hur i all världen jag ska kunna sitta där och jobba. Jag brukar ofta sitta ute i skuggan på verandan, men det är för varmt för det också och det blåser inga svala vindar från havet. Vi har fläktar och de hjälper ganska bra i vanlig värme. I den här hettan behövs det starkare grejer, men de utgör ändå den lilla bräckliga skillnaden mellan liv och värmedöd.

Jag tänker att jag borde gå till biblioteket men gör inte det ändå, för Luna kan ju inte följa med och jag vill inte lämna henne ensam hemma. Hon har parkerat sig på det svalaste toalettgolvet och verkar må alldeles utmärkt så länge hon får ligga där, men man vet ju inte, tänk om hon måste gå ut och kissa och får akut värmeslag medan jag sitter på biblioteket och har det bra. Så vi lider tillsammans och om det inte hade varit så f-bannat obekvämt så hade jag dragit in fläkten på toaletten och gjort henne sällskap på golvet.

Vi körde till hockeyträningen, Erik och jag, och en trafikolycka gjorde att trafiken på 405:an stod stilla ett tag. Erik höll koll på tiden, vi sniglade oss fram och så småningom körde vi långsamt förbi ett par polisbilar, en brandbil och en söndertrasad motorcykel som låg utspridd i de två mittfilerna. Alldeles stilla på asfalten, bakom en liten vägg av räddningspersonal så bara ett par smala, bara ben tittade fram, låg föraren. Motorcyklister kör sällan med skinnställ här, de har jeans och kanske en skinnjacka, ibland bara shorts och t-shirt.

De där benen, jag blev så ledsen över dem, över att där låg en människa som bara varit på väg hem från jobbet en vanlig dag och kanske dog, och Erik tittade liksom förundrat på mig och på tårarna som jag inte kunde dölja bakom solglasögonen. ”Sooo, no motercycle for me, mom, right?”

Sedan spelade han mina favoritlåtar ur Hamilton för mig hela vägen till träningen, vi kom fram, han gick iväg och bytte om och här sitter jag nu och tittar på avancerade passningsövningar och fryser för en gångs skull inte alls. Till och med en gammal kall och sunkig hockeyrink blir uthärdlig i den här värmen.

26
Sep
2016
0

“Look around, look around, how lucky we are to be alive right now”

erik_gungar

Debatt idag, jag bävar inför den, men så lyssnade jag på ett inslag på radion där någon politisk analytiker menade att i det långa loppet spelar debatterna inte särskilt stor roll för valresultatet, och blev lite lugnare.

Först.

Sedan sa analytikern att debatterna kan ha betydelse för valresultatet, men att de inte behöver ha det.

“Det kan handla om några procentenheter”, sa analytikern.

Varpå en andra analytiker påpekade att några få procentenheter kan ha stor betydelse i det här valet.

Varpå den första analytikern svarade, “Fair enough.”

Och känslan av att världen är galen och håller på att gå åt helvete är as påtaglig as ever, jag bråkar ganska mycket med den just nu. Känslan alltså, inte världen.

Jag blir så trött på att gå omkring och vara arg och irriterad och ledsen hela tiden, jag försöker tänka mer på de positiva sakerna och mindre på de dåliga och korkade och farliga och likgiltiga.

Men nej, jag vet inte, det går inte så bra, inte just nu.

23
Sep
2016
0

Tar mig lite tid här

play-me-im-yours

Så här var min planering inför hösten: Jag skulle lägga ner ett projekt som inte ledde någon vart och tog enormt mycket tid och energi. På så vis skulle jag få mer tid över till ett annat projekt som jag tycker väldigt mycket om och som gör mig glad och inspirerad och kreativ.

Så blev det ju inte alls.

Jag avslutade visserligen det första projektet, men någon tid över fick jag inte för den skull. Den lilla luckan som uppstod fylldes omedelbart av en massa andra saker som inte hade någonting alls med det andra projektet att göra.

Och jag har jobbat på, tänkt att bara jag gör klart den grejen och den och den, då ska jag få tid över till det andra projektet.

Yeah, right.

Lesson learned: Fenomenet “få tid” existerar inte. Att-göra-listan tar aldrig någonsin slut, den fylls på i samma takt som jag bockar av och det är bra så, det är ofta en rolig lista att ta sig an.

Men om det ska bli något av mitt älsklingsprojekt så får jag faktiskt se till att ta mig tid, inte vänta på att få den levererad på en bricka när allt det andra är klart. Helt enkelt bara bestämma en viss tid varje dag/vecka när jag ägnar mig åt det och ingenting annat, oavsett hur lång den övriga att-göra-listan är.

Inte någon revolutionerande insikt precis, men för mig är det lite hisnande. Jag börjar nu.

7
Sep
2016
0

“Lost grey cat”

cat_on_wall700-1

Jag skulle köra ner till San Pedro och sjunga i kör ikväll, jag skulle bara lämna av pojkarna i Westwood för vidarebefordran till träning i Burbank. Det tog nästan en timme.

Sedan bytte Jeff och jag bilar och jag glömde kvar telefonen i Volten och kunde inte använda waze. Det kanske går bra ändå, tänkte jag, men det gjorde det inte, det gick förfärligt långsamt och jag tittade ut över bilhavet framför mig och tänkte på hur mycket jag hatar den här delen av livet här och på att just ikväll orkar jag faktiskt inte med det.

Så jag körde av 405:an, åkte hem, tog min kamera och åkte ner till stranden och den delen av livet här som jag älskar.

På stranden var det molnigt och kyligt och härligt och jag fotade lite, men inte särskilt mycket ändå, ingenting blev bra. När jag kom tillbaka till bilen var det fortfarande dagsljus och jag körde en sväng upp mot Getty Villa för att se om jag kunde hitta något bra ställe att stanna till och fota vyer på, jag behöver snygga bilder på kusten från ovan, men det var så smala gator och jag vågade inte stanna så det blev inget av med det. Hittade dock den här katten när jag stod vid rödljuset och väntade på att svänga ut på PCH.

29
Aug
2016
0

Jag vann!

Under_101_burbank - 1

Den här bilden, jag är så nöjd med den! Inte för att den är ett fotografiskt mästerverk på något vis, men det faktum att jag alls tog den är en seger över mig själv och min ängslan och det är jag så nöjd med!

Det är en bild av en gångtunnel som går under 101:ans motorväg i Burbank. För att komma dit går man ner till Los Angeles River (på Burbank-sidan), tills man stoppas av ett taggtrådsstängsel. Då tar man höger och följer stigen som går bredvid stängslet och när den tar slut vid den sista hästgården går man bakom stallet, säger hej till hästen som står där och kommer ut på ett ganska stort fält som är alldeles tomt med undantag för någon som står och longerar en häst i bortre högra hörnet.

Man följer stigen som går över fältets vänstra sida. Till vänster om sig, på andra sidan en smal trädremsa, har man motorvägen På höger sida, mycket längre bort, fler små hästgårdar och så småningom baksidan av the Walt Disney Company, Animation department.

När man kommer till slutet av fältet och tittar till vänster ser man en gång som går under motorvägen, kanske 20 meter framför en. Och trots att man har en stor byggnad bakom ryggen, kanske 50 meter bort eller så, är det ganska ödsligt och på båda sidor av ingången till till tunneln finns det träddungar där man inte ser om någon håller till förrän man kommer riktigt nära.

Jag såg den där tunneln och tänkte, hm, det såg ju intressant ut, jag borde gå dit och fota. Men så tvekade jag för jag är alltså ganska ängslig av mig och det var bara jag på hela det där fältet och på Walt Disney hade man kanske gått hem för dagen för klockan var nästan sju. Och om det nu låg någon och sov bland träden så kunde hen bli rejält irriterad om jag kom dit och petade med min kamera och det kunde för all del bo någon i gångtunneln också som inte heller ville bli störd.

Så jag stod där en liten stund och tittade på tunneln, sedan fegade jag ur och vände om, men när jag gått en liten bit tänkte jag, “men va fan ” och gick tillbaka, gick igenom hela tunneln till andra sidan och tillbaka igen. När jag kom tillbaka till fältet mötte jag en äldre man och hans hund och vi pratade lite och så var det inte mer med det.

Men SEGERN över mig själv och min rädsla över att vistas på ödsliga platser, över att stöta på människor som vill mig illa och göra mina barn moderlösa. Yes!

 

24
Aug
2016
0

These days, ever so often, I turn the radio off

Hammer_portrait_V - 1

Jag slår på radion, det är Trump som vanligt, det är alltid Trump på radion nu. Han säger, “She’s against the police and you know it. You know it, I know it, she knows it and you better believe it.” Sedan lämnar han det och går vidare. Enough said, tydligen, och jag funderar på vad det skulle kunna tänkas betyda, detta att vara “mot polisen?” Är man kanske för minskade befogenheter? Vill man ha färre antal poliser? Kanske avskaffa polismakten helt och hållet och ersätta den med något annat, oklart vad? Hur kan någon påstå, och hur kan någon tro på, att en amerikansk presidentkandidat skulle vara “mot polisen?”

Den där bilden av poliserna som omringar en påklädd kvinna på en strand i Frankrike, den är så vidrig på så många sätt. Männen i uniform som står där och kräver att hon ska visa korrekt mängd hud. Människorna runt omkring som hejar på och skriker, “Åk hem.”

Jag läser Niklas Orrenius, “Drömmen om Sverige”, i förordet berättar han om frågorna han ställde till sin farmor när han var liten, om nazismen och judeförföljelserna. “Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se,” sa farmor. Niklas Orrenius tänker på frågorna han kommer att få från sina barnbarn i framtiden, om Syrien och flyktingkatastrofen, om vad vi gjorde och vad vi visste, vad vi såg. “Framtidens svar skapar vi nu,” skriver han.

Bara några grejer jag tänker på just nu. Världen är galen, verkligen.

(Fotot är från en utställning på Hammer Museum, Made in L.A. 2016: A, the, though, only. Konstnären heter Huguette Caland)

19
Aug
2016
0

Snart vaknar jag

IMG_8116-2Jag tror knappt det är sant, jag tror inte det är sant, men idag knallade jag in på Samy’s Camera och köpte en ny kamera och ett nytt objektiv. Är nu mycket pank men mycket glad, lite yr i huvudet faktiskt, över att äntligen ha kunnat uppgradera min halvtaskiga utrustning. Har just monterat ihop den, batteriet är på laddning, snart ska jag ut och fota. Hej hej!

16
Aug
2016
0

Living the slow life

Jag är snäll mot mig själv just nu, det förvånar mig för jag är inte den som brukar vara det. Snarare är jag min egen värsta fiende och jag vill inte vara det längre, men det har inte varit alldeles enkelt att tänka om, förrän nu tydligen.

Nu accepterar jag det faktum att sommaren har varit rejält tröttsam, bra på många sätt, men också slitsam och jag tänker att det är okej att ta det lugnt några dagar till, inte börja på något nytt stort jobb ännu. Jag får vila.

Några pitchar har jag skickat ut, ett jobb har jag sökt och utöver det läser jag (fortfarande Where I Was From), planerar för allt det jag vill göra under hösten, och skriver på mitt bokprojekt.

Problemet med bokprojektet är att när jag väl dyker in i det så vill jag aldrig aldrig komma ut därifrån, jag tänker “bara en dag till” och så går dagarna och så kan jag inte ha det i längden. Jag är dålig på det, på att hoppa mellan olika saker, det tar tid och kraft att byta spår. En sak i taget, helst, men man kan ju inte få allt.

Jag sitter ute på verandan mest hela tiden, i skuggan under parasollet, och idag slog det mig att när jag blir gammal vill jag sitta precis så här. I skuggan, omgiven av mina träd och mina blommor, med en trave böcker och något att skriva på. Jag dricker kaffe och allt som oftast ringer och textar mina barn och barnbarn och vi pratar om vad de gör och hur de mår och om vad som händer i världen. Och jag ska vara helt klar i huvudet och fortfarande orka gräva i trädgården, i alla fall ska jag klara av att plantera blommor i krukor, för ryggen kanske inte riktigt håller för trädgårdsgrävande vid det laget, men det må ju vara hänt.

12
Aug
2016
0

Omläsning

UnknownJag läser om Where I Was From, av Joan Didion och blir lite däckad, sådär som jag alltid blir när jag läser något av henne.

Jag har sån vansinnig respekt för henne, för hennes intelligens, förmågan att analysera, förstå, göra kopplingar mellan till synes orelaterade skeenden.

När jag så sakteliga började sadla om från akademiskt skrivande till något som jag ännu inte visste vad det skulle bli hade jag henne som förebild; så knivskarpt ville jag också kunna skriva.

Inte konstigt att jag ödslade så mycket tid på att konstatera att jag var så j-a kass.

Jag kan bli irriterad också. På det som jag uppfattar som distansen, kylan och elitismen.  Auktoriteten som upplyser mig om hur saker och människor är. De många bisatserna som tvingar mig att läsa meningar flera gånger om för att se hur de hänger ihop och vad de faktiskt betyder.

Jag kan känna mig extremt osmart, okunnig och dåligt påläst när jag läser henne och det knäcker mig nästan lika mycket som det inspirerar mig.

Ett enda exempel:

Lakewood, för mig, är en platt och ointressant stad med en kall hockeyrink där Max tränade en säsong och dit det kan ta upp till två timmar för mig att köra en vanlig vardagskväll.

När Joan Didion skriver om Lakewood i Where I Was From börjar hon så här:

“Lakewood, California, The Los Angeles County community where in early 1993 an amorphous high school clique identifying itself as the Spur Posse achieved a short-lived national notoriety, lies between the Long Beach and San Gabriel Freeway, east of the San Diego, part of that vast grid familiar to the casual visitor manually from the air, Southern California´s industrial underbelly, the thousand square miles of aerospace and oil that powered the place´s apparently endless expansion.”

Därefter följer flera kapitel där Didion berättar om utvecklingen och avvecklingen av flygplansindustrin, om familjerna som jobbade där, om hur allting skulle bli bättre men istället kraschade helt, om ungdomsgänget Spur Posse och om hur allt detta ofrånkomligen hänger ihop.

Så många kvällar jag tillbringade i Lakewood under några vintermånader för ett par år sedan. Varför blev jag inte nyfiken, varför tog jag inte reda på något om stan som för mig bara är en kall hockeyrink, varför gjorde jag inte något av det? Vad hade jag ens kunnat göra av det?

Knäckande och inspirerande på samma gång, verkligen.

10
Aug
2016
0

Vardag

verandan (1)Åh att få vara ensam igen.

Ingen som frågar saker, ingen som vill att jag ska medla mellan bråk eller köra någonstans, ingen som är hungrig, uttråkad, eller arg på sin bror.

Ingen som vill mig någonting, bara jag, många koppar kaffe och min dator på en sval och skuggig veranda. Ingenting annat.

Emellanåt textar jag dem och kollar att allt är okej där de för tillfället befinner sig och det är det och jag får sitta kvar på min veranda och planera för allt jag vill göra den här terminen.

Jag organiserar idéer och uppslag, skaffar biljetter till några events som jag vill gå på, petar i någon halvfärdig artikel, skickar säljbrev (ok bara ett så länge, men tvåan är nästan klar) och njuter av det där stillsamt lyckliga hummandet i kroppen som uppstår när jag får börja jobba igen.

Nyss kom de hem och ville ha pengar för att gå ut och äta med sina kompisar, “absolut”, sa jag, tryckte några sedlar i händerna på dem och så försvann de igen.

Lugnet fortsätter.

PS. Bästa biljetterna hittills – David Sedaris i november. Äntligen, och tillsammans med Alicia dessutom. Yay.

1 2 3 7