24
Nov
2018
0

Möte på posten

“No, no, not like that. You have to fold it first, otherwise you’re gonna cover the bar code.”

Jag står på posten och ska skicka iväg ett ett Priority Mail till Erik. Postar inte saker så ofta och börjar klistra fast en adressetikett utan att tänka desto mer på den exakta layouten för det hela.

Enter, man till höger om mig vid bordet, lätt frustrerad över mitt uppenbara slarv.

“Here, pull it back. Now fold it.” Med gemensamma krafter drar vi försiktigt tillbaka adressetiketten tillräckligt mycket för att jag ska kunna vika ner toppen på kuvertet.

“Now the address. You know you could’ve just written it directly on the envelope, didn’t even need that,” säger mannen och pekar på etiketten som jag just klistrat fast. Han ignorerar mitt tack och återgår till det han håller på med.

Folk i den här stan, alltså. Man kan ju inte annat än att tycka om dem.

21
Nov
2018
0

Framtidsscenario, first rough draft

Jag ser så många äldre, ensamma kvinnor i mina nya kvarter och de gör mig illa till mods.

Jag ser dem när de är ute och promenerar, med eller utan en hund i koppel. En del går lite långsamt och skröpligt, andra traskar på i effektiv New York-takt. De ser varken välbärgade eller fattiga ut, ser ut som folk gör mest bara och huruvida de är ensamma eller ej, förutom just då när de är ute på promenad, vet jag förstås ingenting om. 

Men jag är nyseparerad och har nyss flyttat till en stor stad där jag bor ensam i min lilla lägenhet på Upper East och jag trivs, det gör jag verkligen, men jag är också lite skakig inför allt det nya, och därför gör äldre ensamma kvinnor mig illa till mods. Jag föreställer mig deras liv, och i förlängningen också mitt eget om ett antal år, och det är inget särskilt muntert framtidsscenario. 

Jag föreställer mig att deras partner dött, eller så är det skilda sedan många år, eller så levde de aldrig ihop med någon. Nu, ser jag framför mig, bor de i en liten lägenhet på Upper East Side, de har bott där länge och där kommer de att leva sina liv tills de blir ännu äldre och sedan dör de och hittas inte förrän polisen bryter upp dörren för att grannarna har klagat på lukten. Kanske de inte har någon hiss till lägenheten, då måste de flytta när de inte längre orkar gå uppför trapporna och vart ska de då ta vägen, de har förstås en “rent controlled” lägenhet, var ska de ha råd att bo nu? Eller så utvecklar de Alzheimers och plötsligt en dag hittar de inte hem och vem ska hjälpa dem då, alla har så fullt upp, vem har tid att se till att en liten ensam och förvirrad tant kommer till rätt trappuppgång och sedan, så småningom, till ett boende där hon blir omhändertagen på bästa sätt?

Mina föreställningar om dessa kvinnors liv innehåller inga barn, inga vänner, inga släktingar, inget sammanhang. Bara de där kvinnorna, helt ensamma, som små isolerade satelliter i en stor stad. Och jag fattar ju att jag utmålar ett skräckscenario som verkligen inte alls behöver stämma. De har förmodligen – hoppas jag innerligt – någon variant av älskade barn och barnbarn och fina vänner och medlemskap i några roliga organisationer och en bokklubb som träffas en gång i veckan och kanske en snäll partner som just då står och kokar eftermiddagskaffe hemma i lägenheten. Och jag vet ju att jag är så lyckligt lottad att jag faktiskt har det (minus barnbarn och bokklubb och kaffet får jag koka själv).

Kanske är mitt skräckscenario resultatet av en osedvanligt stark kombo av diverse grejer som händer i livet just nu: Nyseparerad, nyinflyttad till stor stad, föräldrar som är gamla och skruttiga, barn som flyttar hemifrån. Och vad vill jag säga med det här, jag vet inte. Förmodligen bara att jag behöver justera mina fantasier och lära känna några äldre damer i den här stan.

17
Nov
2018
0

Viloläge

Alltså, vissa kvällar de där första månaderna i New York, de var verkligen inga höjdare. Det var inte precis så att jag däckade helt och hållet, det gjorde jag inte. Men jag stängde av, blev en mänsklig motsvarighet till en laptop i viloläge. Det blinkade fortfarande en liten grön lampa någonstans, men det hände i stort sett ingenting.

Jag rörde mig försiktigt, gjorde bara det allra nödvändigaste. Tog bussen hem från jobbet, lagade lite käk och tittade på någon gammal netflix-serie tills jag blev trött och gick och la mig. Det var allt.

Jag försökte inte tänka bort ledsamheten, försökte inte peppa mig med att se framför mig hur bra det skulle kunna bli eller tänka på hur lyckligt lottad jag ändå är – den peppen sparade jag till andra dagar. Istället tänkte jag så lite som möjligt, sorgen och saknaden satt i kroppen utan att jag behövde sätta ord på det och jag lät det vara så. Det var på något märkligt sätt skönt, eller i alla fall vilsamt, att bara vara ledsen i lugn och ro. Och de kvällarna tog ju också slut. Jag andades, minutrarna tickade iväg och sedan somnade jag och fick vakna till en annan, bättre, dag.

3
Nov
2018
0

Nyinflyttad

Jag har flyttat igen. Tredje lägenheten på ett år och det går långsamt framåt. Från den vidriga varannan-veckas-lägenheten som låg bara en mil ifrån mina barn och min hund och mitt liv, till lägenheten i Queens som var ganska okej om än sorgligt tråkigt möblerad, till en rejält sliten, men hundra gånger trivsammare, one bedroom på Upper East Side, Manhattan. Min hyresvärd har lämnat kvar sina blommor, bara en sån sak, och jag ska köpa några till. Idag ska jag göra det faktiskt, först ska jag kolla in Hilma af Klint-utställningen på Guggenheim, sedan ska jag gå till Home Depot och köpa blommor och glödlampor.

Jag tänker en del på hur det vore att ha en egen lägenhet, där jag kan bo så länge jag vill och inreda som jag vill. Tanken på att köpa möbler, bygga ett hem igen, är så främmande. Hur länge skulle jag bo där, vad skulle jag göra med allting när jag flyttar igen? Vart ska jag ens bo? Några år här, så mycket vet jag, men sedan? Stanna här? Västkusten igen? Sverige? Att inte ha en fast punkt är så märkligt. Tanken på att ha en fast punkt igen känns också märklig. Jag och alla kringvirvlande höstlöv, vi har mycket gemensamt just nu.

Helst vill jag ha ett litet hus, med en liten trädgård, men hur skulle det gå till? Jag hade ju det, både huset och trädgården, men det ville sig inte. Det är inte mitt liv längre. Kanske finns det ett annat hus för mig någonstans, ett ännu mindre, med en pytteliten trädgård, eller i alla fall en liten altan där jag kan ha blommor i krukor. Det vore fint, det önskar jag mig. Och en bil, det skulle jag verkligen vilja ha. Litet hus, altan, bil, Och min hund. That’s it. Please and thank you.

26
Oct
2018
0

Fredag morgon

Detta gör jag just nu: Sitter i en liten väntkur vid Tenmile River Station i nordvästra Connecticut och dricker kaffe ur en termos. Det finns inga bänkar här inne, så jag sitter på resväskan för att kunna skriva på laptopen. Ute är det två grader varmt, jag har inga riktiga vinterkläder och jag skulle frysa häcken av mig om det inte vore för två högljudda värmefläktar i taket som blåser ut varmluft när man trycker på knappen “Push for heat.” Värmen når inte så långt, om jag står upp blir jag väldigt varm om huvudet men är fortfarande iskall om fötterna och här på resväskan blir det väl så svalt. Men no complaints; närmsta café ligger en mile bort och och min skjuts kommer först om en timme, så jag är mycket tacksam för både takfläktar och kaffetermos. Dessutom hittade jag och åt jag nyss en “Organic blueberry fig bar” som jag köpte igår morse på väg till tunnelbanan av en liten pojke som stod i ett gathörn och sålde dem för 1 dollar styck. “Great entrepreneurial spirit” sa jag till pojken som såg lite trött ut, klockan var ju bara sju på morgonen, varpå pappan som stod bredvid frågade sin son, “Do you know what entrepreneur means?” Baren var verkligen ingen höjdare när jag testade den igår eftermiddag men jag såg ingen skräpkorg och la tillbaks den i väskan. Och det var väl meningen för nu hittade jag den och blev så glad och den smakade helt ok. Så, fläktarna blåser varmluft, kaffet är hett och snart får jag träffa en av mina ungar. Bra fredag det här.

9
Sep
2018
0

The wait

Ja, kära nån, vad gör man denna dag av väntan? Det röstas fortfarande, vallokalerna har öppet en timme till och om 45 minuter presenterar TV4 sin första valprognos. Jag borde plugga, men har svårt att koncentrera mig. Ströläser tidningar, flyter runt på bloggar som jag inte besökt på flera månader och år, tänker att jag borde köra igång en ny, enklare blogg, gör det inte. Dricker för mycket kaffe, kör en tvättmaskin, lyssnar på regnet och får hemlängtan. Mest väntar jag bara, på att få veta om båda mina länder har blivit fullständigt galna eller om man får andas ut lite nu.

9
Sep
2018
0

Hälsa och vinka

Jag får en video från min syster, en hälsning från min mamma. Mamma sitter utomhus i rullstolen, hon har på sig sin älskade blålila jacka och sin svarta basker och runt benen har hon en vit filt med rosa blommor. På händerna har hon vantar, röda med svarta rutor på. Det är mitten av september, det börjar bli kallt i norra Sverige och hon är så tunn och skör, som en liten fågel. Hon får inte bli kall.

Mamma kan gå, men rullstolen får alltid hänga med när hon är ute och promenerar. Hon blir trött ganska fort och har dåliga knän och när hon gått en stund sätter hon sig i stolen och pustar ut och blir skjutsad.

— Hälsa till Ingegerd och vinka, hör jag jag min syster säga i bakgrunden.

Mamma förstår inte riktigt vad hon ska göra och hon vet inte vem Ingegerd är, det har hon inte gjort på flera år.

— Är hon färdig snart, frågar mamma förstrött.
— Ja, hon är färdig snart, säger min syster.
— Vi kanske träffs då.
— Jadå, det gör ni.

Lilla mamma. Det blev ingen Sverigeresa den här sommaren, för första gången sedan jag flyttade till USA. Sedan i april bor jag sex flygtimmar närmare Sverige än tidigare, men livet medger inga hemresor just nu.

— Vinka till Ingegerd, säger min syster igen.
— Hejdå, säger mamma. Hon ler och vinkar med sin vanthand mot telefonen. “Vi träffs då.”

21
Aug
2018
0

Joe Gould och jag

“I started to say something optimistic but sensed that I ran the risk of being presumptuous; a man who has no lice on him is not in a very good position to minimize the disagreeableness of lice if he is talking to a man who is crawling with them…” 

Jag läser Up in the Old Hotel just nu, en samlingsvolym med texter av Joseph Mitchell, en författare/journalist som jag varken hört talas om eller läst något av tidigare. Mitchell flyttade till New York från North Carolina år 1929, tillbringade åtta år på olika lokaltidningar och började sedan jobba på the New Yorker, där han blev kvar under resten av sin karriär. Jag tycker så mycket om den här boken, för att Joseph Mitchell skriver så precist och liksom opretentiöst och för människorna och platserna han berättar om, men mer om det senare. 

En av personerna som Joseph Mitchell berättar om är Joe Gould, en luggsliten figur, oftast hemlös och utfattig, som drar runt i New Yorks likaledes luggslitna kvarter mellan 1916 och 1952. Om Gould finns mycket att säga, men det viktigaste med honom, det som nog kan sägas definierar honom, är att han tillbringar en stor del av sin tid med att arbeta på “a formless, rather mysterious book that he calls The Oral History or Our Time,” ett verk bestående av konversationer och företeelser som han har hört eller sett under sina vandringar längs New Yorks gator och som han anser vara betydelsefulla att bevara för eftervärlden. För Mitchell berättar Gould att boken redan är 11 gånger så lång som bibeln och att den är långt ifrån färdig. Gould är förvissad om att han skriver på ett storverk, ett slags Böckernas bok, och han oroar sig mycket över att han inte ska hinna skriva klart den innan han dör.

Det vill säga, så tror man att det är efter att ha läst Mitchells första text om Joe Gould, som publicerades i The New Yorker den 12 december 1942, med titeln Professor Sea Gull.

Drygt tjugo år senare, 19 september 1964, publicerar Joseph Mitchell en ny text om Joe Gould. Då har Gould varit död i sju år och vänner, bekanta och förläggare har förgäves letat efter de 100-tals anteckningsböcker som Gould använde för att skriva ned The Oral History och som han påstod sig förvara på olika platser i och utanför New York. Den nya texten heter Joe Gould´s Secret och hemligheten (som uppenbarade sig för Mitchell ganska snart efter publiceringen av den första texten, men som han valde att hålla för sig själv i 20 år) visar sig vara den att The Oral History or Our Time, så som Gould beskrivit den, inte existerar. Det finns inga hundratals skrivböcker, det finns bara typ fjorton och alla dessa består av olika versioner av några få berättelser, om och om och om igen.  En handlar om hans fars död, en annan om hans mors död, en tredje om tomater och en fjärde text om hur han en gång genomförde ett forskningsuppdrag i North Dakota som gick ut på att mäta omfånget på olika indianstammars huvuden. Olika varianter på dessa fyra berättelser, om och om och om igen.

Jag läste båda texterna om Joe Gould och tänkte OMG, det där är ju jag. Alla de där oavslutade texterna, bokutkasten, som jag har i min dator är min alldeles egna Oral History! Jag hyser ingen ambition om att skriva en världsklassiker, men själva grejen, den att tro att man skriver, intala sig att man skriver, tala om för andra att man skriver och så skriver man egentligen inte mycket alls och det man skriver är mest bara olika versioner av samma sak, det är ju jag. Boken om Los Angeles, boken om svenskar i södra Kalifornien, boken om en annan grej och boken om ytterligare en annan grej…allt det där är min Oral History som jag inte förmår att ta itu med på allvar och inte förmår göra färdigt. Hela den här j-a bloggen är ett bevis på min oförmåga. “A book about LA.” Ha.

Min arbetsordning är denna: Få en idé eller återkomma till en gammal idé, börja skriva, älska hela projektet, skriva lite till, börja tvivla, sluta skriva, överge projektet. Få en idé eller återkomma till en gammal idé, börja skriva…och så vidare i all evigheters evighet. Min oförmåga att färdigställa en text, lång eller kort, är monumental. Såvida det inte finns en deadline och någon som väntar på att jobbet ska bli klart, men det är ju en helt annan grej som inträffar alldeles för sällan för att det ska bli någon rutin i det hela. Det räknas inte.

Jag tänker att därför är det en god idé att skriva här, vare sig jag vill eller inte. Jag behöver träna på att skriva klart. Kort eller långt spelar ingen roll och kvalitet är sekundärt. Det behöver bara bli klart. Och det är den här texten nu. Seger!

19
Aug
2018
0

Morsa igen

Jag tog fram min gamla kalender idag. Den är inte så gammal egentligen, det var den jag använde innan jag bytte kust och började jobba heltid på ett kontor på 46:e våningen i New York och det är bara knappt fyra månader sedan.

Då, fram till för några månader sedan, hade jag en dag per sida och varje sida var full med punkter på att-göra och att-komma-ihåg och möten att infinna mig på. Det var jobbmöten och hockeykörningar och intervjuer, lunchträffar och läkarbesök och matcher och veterinär och inköpslistor och tusen andra saker som man ägnar sig åt när man jobbar som frilans och har tre barn och en liten hund.

När jag flyttade så slutade jag med kalendern helt och hållet. Allt jag gjorde på jobbet stannade på jobbet och jag hade inte längre barn och hund att rodda; det gjorde min man.

Det enda jag verkligen behövde hålla reda på var när jag skulle åka hem och det behövde jag inte en kalender för att göra.

Att gå från ett liv till ett helt annat, det gick så snabbt, tog bara en flygresa på fem timmar för kroppen att förflytta sig, men fortfarande, tre månader senare, har huvudet inte riktigt landat.

Det har varit bra och dåligt, enkelt och svårt, roligt och ledsamt, allt i en enda märklig röra. Jobbet har varit roligt, New England underbart, New York helt ok. Att vara utan barnen var vilsamt i en vecka, sedan mest bara ledsamt.

Men nu är två av mina barn på väg hit för att börja sina skolor och i morse när jag satt och planerade inför över hösten insåg jag att jag behöver en kalender igen. För att hålla koll på hockeymatcherna och turneringarna och besökshelgerna på skolorna och deras hälsa-på-i-NY-helger och mina resor och inte riktigt tusen andra saker men en  hel del ändå. Jag behöver inte en dag per sida längre, faktiskt bara en månad per sida och en ganska lång att-göra lista på sidan om, men det räcker. Jag känner mig som en morsa igen. Inte så som det var förr, men på ett nytt sätt. Det blir bra det också. Så väldigt bra.

13
May
2018
0

Allting bara händer…

…och jag försöker hänga med, så gott det går.

Jag är separerad, sedan ett tag tillbaka.

Jag bor i New York, kanske tillfälligt, kanske permanent. Jag bor här ensam, utan mina barn och min hund.

Jag har ett nytt jobb, ett vikariat på sex månader. Ett “vanligt” jobb, med fasta tider, fast månadslön och lediga kvällar och helger. Det var nio år sedan sist.

Två av mina barn flyttar hemifrån till hösten, ett av dem är bara 15 år. Nästa år följer min minsta unge efter, han kommer också att vara 15.

Av allt det som händer, en del bra grejer, en del mindre bra, så är detta att inte vara heltidsmorsa det som är svårast att hantera.

Folk säger att åren med barnen hemma går så fort, att det känns som att det var igår de kom till världen. Jag tycker det är tvärtom. Jag kommer knappt ihåg hur det var att inte ha mina barn omkring mig, de har funnits i mitt liv, i min vardag, i en hel evighet och jag vill fortsätta ha dem där.

1 2 3 16