23
Feb
2017
0

Same procedure as every year, Fredrik

Det är sjätte året i rad nu, men varje gång jag ser Fredrik Wass vänliga uppmaning om att gå med i Blogg100 går jag igenom samma procedur.

Först blir jag glatt överraskad och peppad – ja visst ja, Blogg100, strålande idé, härlig utmaning, jag kör!

En minut senare, total dikeskörning, jag minns alla gånger jag misslyckats (fyra tror jag, kanske tre, plus ett eller två år jag inte ens anmälde mig, ännu större misslyckande) och bestämmer mig för att det är ingen idé, jag klarar inte av det. Jag är en av dem som bloggade en gång i tiden, men det är så länge sedan nu och jag har nästan glömt hur man gjorde.

Sedan funderar jag lite, tittar in på min vissnande blogg som inte haft något besök av mig – och knappt någon annan heller – på över en månad och blir lite glad, sådär som jag alltid blir av tanken på att skriva där igen. Och bäst jag ligger där i diket poppar det upp några idéer om vad jag skulle vilja skriva om och så känns det helt plötsligt lite bättre, förväntansfullt rentav, och jag slutar fundera och kravlar mig upp ur diket och anmäler mig.

Så, nu har jag gjort det.

8
Jan
2017
0

älska jetlag

Min bästa kaffekopp vid mitt eget köksbord och en ny fin vaxduk. Ett korsord och en bok, datorn som ligger på andra sidan av bordet och bidar sin tid. Så småningom, några timmar senare, ljuset som gör sin vanliga, anspråkslösa grej, glider upp bakom eucalyuptusträden och in över verandan utan att förvänta sig något i gengäld trots att det borde få visslingar och applåder varje gång för det är så vettlöst magiskt när man tänker efter. Ungarna som snubblar in en efter en, varma och sömniga, vi jämför somnade-och-vaknade-tider och konstaterar att det var en helt okej första natt. Vi äter havregrynsgröt, saltlakrits och gårdagens tacos, för i jetlag-bubblan finns inga regler för hur saker och ting ska vara och göras. Alla är lite tystare än vanligt, lite mjukare i kanterna och så den där loja, stillsamt lyckliga känslan av att vara hemma.

9
Nov
2016
0

Vad vill du göra?

volunteer_text-1Jamen fyra år då. Så blev det. Så blir det.

Lite svårt att ta in, så många tankar som far runt, så många efterkloka eftervalsanalyser att läsa och jag har inte sovit så mycket igår natt.

Men jag tänker mycket på min dotter just nu.

Hon fyllde 16 i september och redan för ett drygt år sedan började hon volontära för Bernie Sanders.

När han förlorade svalde hon ilskan och svordomarna besvikelsen och sökte ett internship på ett av Hillary Clinton-kampanjens högkvarter här i Los Angeles.

Hon fick det, jobbade tre dagar i veckan hela sommaren och efter att skolan började var hon där på helgerna.

Ibland, särskilt fram emot slutet när de mest satt och ringde runt till presumtiva väljare flera timmar i sträck, var hon ganska less. Men hon gick dit ändå, fast hon var förkyld, fast hon just gjort sitt ACT-test, fast hon hade fått för lite sömn under veckan och mest hade lust att ta sovmorgon.

Hon hjälpte också till på Demokraternas högkvarter i Santa Monica. Textade, ringde, hjälpte till på evenemang. Jag vet inte hur många timmar hon loggat in under det här året, men det är många.

Jag, hennes morsa, har skjutsat, hejat på, talat om för henne hur imponerad jag är av hennes engagemang. Någon enstaka söndagsmorgon har jag lyckats få henne att stanna hemma och sova ut.

Till sist, sent omsider började jag också hjälpa till. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja göra det, men jag har aldrig kommit till skott, inte ens under Obamas kampanjer. Nu såg jag min dotter jobba på och insåg att min “borde-och-vill-men-hinner-inte-attityd” är usel, mina prioriteringar fel, mitt beröm till henne så skenheligt.

Så jag gick till D-högkvarteret i Santa Monica, jag skickade text-meddelanden, organiserade papper, gjorde till och med några phone banks (Jag. Phone banks. wtf!). Verkligen inga stordåd och jag kom som sagt mycket sent in i matchen. Men jag är så glad att Alicia fick mig att göra det, det kändes oändligt mycket mer konstruktivt än att gå omkring och vänta på att (andra skulle se till att) allt skulle ordna sig.

Jag fick dessutom prata med ett gäng trevliga tanter och farbröder i North Carolina (äldre människor svarar i telefon, yngre not so much). Vi peppade varandra, var alla ganska optimistiska över utgången av valet och det kändes bra att vara en del av ett “vi”.

Så mitt i all den här oron, ilskan och frustrationen som lätt skulle kunna göra mig galen, har jag bestämt mig för att fokusera på det som Alicia har lärt mig under det här valet: Vi kan alla, var och en av oss, göra något för att bidra till den värld vi vill ha. Vi kan alla, var och en av oss, inspirera någon annan att göra samma sak.

Så sure, vi deppar en dag eller två, men sedan är det dags att börja jobba. Det finns mycket att göra, för varenda en av oss.

5
Nov
2016
0

Bland vänner

dem_hogkvarter_sm-1

De här sista veckorna, de är inte roliga. Det kallas för Election Stress Disorder har jag förstått, ett tillstånd som uppenbarar sig hos ungefär hälften av befolkningen i samband med presidentval och som, enligt en Dr. Asim Shah, inkluderar tappad matlust, handsvett, sömnsvårigheter, hjärtklappning och en “sinking or doomed feeling.”

Artikeln i LA Times har några goda råd för hur man ska hantera tillståndet: Slå av tv:n/radion, skriva ner och fundera kring ens värsta rädslor och farhågor, inse att inget förändras över en natt, skaffa starka mediciner….

Och det är väl bra det, men det bästa, det enda som funkar för min domedagskänsla är detta: Att åka in till D-högkvarteret i Santa Monica, checka ut ett par telefoner, slå mig ner vid ett bord tillsammans med ett gäng kvinnor (och en och annan man) och sedan texta oavbrutet i två timmar, eller tre, eller hur länge jag har tid att sitta där just den gången.

Jag har ingen aning om det gör någon nytta, om ett textmeddelande till en registrerad demokrat någonstans i landet som påminner om att rösta, faktiskt kan få en person som inte tänkte rösta att göra det, men det spelar ingen roll vid det här laget.

Som terapi betraktat är det oslagbart.

Känslan av att göra något, hur obetydligt det än må vara, hjälper mer än att slå av radion eller skriva listor över allt som skulle kunna inträffa vid händelse av ett Trump-styre.

När jag gick dit sent i eftermiddags var alla telefoner upptagna och jag väntade ett tag och ett tag till och till sist gav jag upp och åkte hem. Och nu är det kväll och i vardagsrummet håller visst Kings på att vinna en match för omväxlings skull medan jag sitter i sovrummet och dricker vin och är på dåligt humör och snart bryter väl både hjärtklappningen och handsvetten ut också. Två dagar kvar. Eller fyra år.

18
Oct
2016
0

Vissa stunder

van_nuys_night-1

Träning ikväll och vi åker hemifrån kvart över fem. Det är ovanligt mycket trafik, vi sitter i bilen och lyssnar på Hamilton, följer Waze och ser hur det som brukar ta en knapp timme till sist tar drygt en och en halv. Vi är rörande överens om att vi avskyr trafik.

Vi ska till Van Nuys och åker av 101:an vid Burbank exit, på högra vägkanten står en kvinna och tigger, hon ser så trött och sliten ut och jag tänker på hur trött jag och på hur jag längtar efter att hockeyträningen ska vara över så jag får åka hem till mitt lilla hus och gå och lägga mig.

På vänstra vägkanten står en ung kille, han ser ut att vara i samma ålder som killarna i Max hockeylag, lite äldre kanske. Han ser också trött ut, hans skylt säger att han behöver ett jobb. Jag sneglar på Erik och hoppas att han inte ser pojken.

Det gör han inte, man han tittar på kvinnan, läser skylten hon håller framför sig. Jag har inga sedlar på mig och jag säger ingenting fast jag borde, jag kan inte låta mina barn se andra barn och gamla kvinnor stå med skyltar längs med motorvägsavfarter utan att uppmärksamma det, men jag förblir tyst. Jag tänker på vad det gör med barn att växa upp i en stad där de dagligen glider förbi människor som inte har något hem, som tvingas tigga för sitt uppehälle och som helt uppenbart skulle behöva hjälp och vård men som inte får det.

Jag släpper av Erik, åker iväg och tankar. Ser små tältstäder som vuxit upp på trottoarerna längs med Van Nuys Blvd, det måste ha hänt över sommaren för i våras var de inte där. Väjer för en kundvagn som står övergiven mitt i gatan och kör nästan på mannen som är på väg tillbaka för att hämta den. Han skriker ilsket åt en kvinna som står på trottoaren, gestikulerar med armarna och svär. Jag hör inte vad de säger, men hon skrattar åt honom och går iväg.

Jag stannar och tankar och det är kallt och allting är fult runtomkring mig; det är fula byggnader och skrikiga reklamskyltar och trafikbrus och polissirener och asfalt och människor som lever och bor mitt i det här. Det är Blade Runner på riktigt och jag hatar det.

18
Oct
2016
0

Min vackra katt

cat_on_hood-1

När vi parkerat utanför hockeyrinken och Erik traskat iväg på träning kom hon smygande och lade sig tillrätta på min varma motorhuv, högst upp, intill rutan. Jag satt kvar i bilen och läste och vi blev båda lika överraskade när vi upptäckte varandra. Jag satt alldeles stilla, ville för allt i världen inte störa henne, men när hon väl fått syn på mig reste hon sig upp, tittade på mig länge och gled iväg.

 

14
Oct
2016
0

Av en händelse bara


sanfrancisco_okt2016-3
Så jag var på San Franciscos Museum of Modern Art häromdagen och där hittade jag en fotoutställning med Anthony Hernandez. Det var inte planerat, jag hade inte en aning om vilka utställningar de hade, jag var trött efter sex timmar i bilen och ville bara strosa runt på ett nytt och fint museum och se vad jag kunde råka stöta på.

Jag letade mig fram till fotoutställningen för jag börjar alltid där när jag går på konstmuseum och där hittade jag alltså Hernandez. Som jag aldrig hört talas om tidigare och som fotar mycket (mest) i Los Angeles där han bor med sin fru, författaren Judith Freeman, nånstans kring McArthur Park.

Jag kommer inte ihåg exakt hur han formulerade sig när han berättade om sitt fotograferande, men han sa något om att han en dag insåg att han inte behöver fota människor. Eller kanske var det så att han inte ville fota människor, jag minns inte (varför fotade jag inte av infotexten, jag vet inte).

Jag blev lite klubbad i huvudet av det som han sa, som jag nu i efterhand tänker att det handlade om att det var en slags befrielse för honom att inse att man inte behöver fota människor, att det gjorde honom till en bättre fotograf.

För så här: Jag älskar verkligen att fota, det är miljoner gånger roligare än att skriva, det är så omedelbart och spännande och någon fotografins motsvarighet till skrivkramp finns väl inte, i alla fall har jag inte stött på det ännu.

MEN jag är också ganska blyg och försiktig av mig. Jag tycker det är obehagligt att störa människor, jag är rädd för att de inte ska vilja bli fotograferade och för att jag ska komma där med mitt objektiv och peta i något som de inte alls vill dela med mig. Samtidigt är det livet och vardagen runt omkring mig som jag vill fota, och livet och vardagen består av människor som jag både vill och tänker att jag måste fota om det ska bli några bra bilder och när jag inte förmår göra det så som jag skulle vilja göra det så ledsnar jag på alltihop i perioder. Så jag tar tillbaka det där med att det inte finns någon motsvarighet till skrivkramp när man fotar, det gör det visst och för mig är det helt enkelt ren och skär rädsla.

Men så sa Hernandez det där om att inte fota människor och det gjorde mig lite glad och jag tänkte att så kanske jag också kan tänka, tills vidare, tills jag blir lite modigare. Det är inte direkt någon revolutionerande tanke, jag vet, men för mig var det faktiskt det, för jag kan köra fast i ett visst sätt att tänka och då är det otroligt häftigt att någon eller något, ett planlöst besök på ett museum till exempel, helt plötsligt kan få en att växla spår.

(Fotot som jag tagit ett foto av är från Anthony Hernandez “Landscapes for the homelesss” från 1991)

1 2 3 8